Stilen fick svenskarna att hoppa högt - höjdhoppshistoria


Publicerad i DN den 19 juli 2004 08:07

  Foto: ROLF CARLSON

 

Höjdhopparna Nils-Bertil Nevrup och Stefan Holm utbyter erfarenheter. Åldersskillnaden är 50 år och Stefan hoppar ungefär 90 centimeter högre, men båda har vunnit inomhus-VM tidigare i år.

 

 

Stilen fick svenskarna att hoppa högt

av Sören Löfvenhaft, Dagens Nyheter

Publicerad i Dagens Nyheter 19 juli

Sporten där en flop gjorde succé. En knapp månad före OS i Aten, möttes världens höjdhopparelit traditionsenligt i tyska Eberstadt och i Båstad. Höjdhopparlandet Sverige har i dag tre aktiva hoppare med världsmästartitel: Stefan Holm, Kajsa Bergqvist och världens veteranetta Nils-Bertil Nevrup. Han är pensionerad matematiklärare från Älmhult och personifierar svensk höjdhoppshistoria.


Den 22 augusti klockan 19.30 startar herrarnas höjdhoppsfinal i OS-stadion i Aten. Stefan Holm med personrekordet 2,37 är svenskt medaljhopp.
- Lycka till, du har en bra chans, säger Nils-Bertil Nevrup som tävlar för Ljungby FIK.
- Tackar, jag ska göra vad jag kan, säger Stefan och drar av sig Kils AIK:s klubbtröja.
DN har sammanfört dem vid höjdhoppsbanan på Värendsvallen i Växjö. Båda har vunnit VM inomhus 2004. De har inte träffats förut. Åldersskillnaden är 50 år.


Stefan Holm har just hoppat hem en ny seger i sitt tävlingsprogram före olympiska spelen. Tävlingen fick avslutas i störtregn men han klarade ändå 2,26. Under höjdhopparnas plasttak drar han på sig sin overall, stoppar samtidigt i sig en banan och slår ett nummer på mobilen.
- Jag ringer alltid farsan direkt efter tävling och berättar hur det gått.
Pappan heter Johnny Holm, Stefans tränare.
Efter rapporteringen hem till Värmland får han en matkupong av en funktionär och ger med en nickning klartecken för ett två minuters möte med väntande sponsorer. Hans tidsschema inför OS är inrutat timme för timme med träningar, tävlingar, resor och olika åtaganden.


Men nu är han nyfiken på världsmästarkollegan på bänken bredvid, den pensionerade gymnasieläraren i Älmhult som införde den amerikanska californiastilen i Sverige och vann SM på Stockholms stadion 1951 med höjden 1,90.
Skåningen Nils-Bertil Nevrup, uppväxt i Smygehuk, besegrade favoriterna Arne Ljungqvist och Gösta "Svängsta" Svensson. Nils-Bertils personrekord är 1,98, en höjd han tog med sin speciella "rullstil". Än i dag tävlar han med stor framgång i veteranklassen, numera med dykstil.
När han vid 60 års ålder nådde världsklass bland jämnåriga i den gren han utövat sedan tidiga pojkår gjorde han om villagaraget till höjdhoppsbana för vinterträningen. Garaget gav plats för tre stegs ansats. Han landade i en gammal soffa med tjock dyna. I 15 år gjorde han 60-65 hopp fem kvällar i veckan i garaget innan han flyttade till lägenhet och började träna i sin gamla skolas gymnastiksal.


De val i idrottslivet som världsmästare Holm och världsmästare Nevrup gjort säger något om höjdhopparlandet Sverige. De tävlar för små klubbar på hemorten, Stefan har pappa som tränare och Nils-Bertil trimmar själv spänsten och stilen och betalar mellan tjugo och tjugofem tusen kronor om året ur egen kassa för sitt internationella tävlande. Burna av traditionen och samlade erfarenheter i en stor svenskgren har de ändå kunnat bli bäst.
Kontakten dem emellan är omedelbar.
- Hur gammal är du, frågar Stefan.
- Jag har fyllt 78.
- Och hur många veteran-VM har du vunnit nu?
- Sju. Det senaste inomhus i Tyskland i vintras. Och så har jag 12 EM-guld.
- Oj, jag har ju bara ett VM-guld. Hur högt hoppar du i dag?
- Det blev 1,39 senast. Mycket högre går inte längre. Kroppen har sina begränsningar. Resultaten har sjunkit med åren men det är lika roligt ändå att kunna vara med.
- Det är fan imponerande resultat vid din ålder. Jag är 50 år yngre men kan känna mig gammal och stel ibland.


Stora skratt av två fenomen i skilda åldersklasser. Båda kan grenens historia.
Stefan är en statistiker som på sin hemsida på internet har fakta om allt som hänt och händer i höjdhopp. Nils-Bertil som själv varit med om utvecklingen sedan 30-talet dokumenterar också sin karriär i text och bild i sin dator.
Han tillhörde svenska eliten då unge stockholmaren Bengt Benke Nilsson i början av 50-talet efter intensivt exprimenterade och som förste europé övergick från klassiska saxstilen till dykstilen.
Största skillnaden mellan dyk- och saxstilen var att saxarna sakta joggade i ansatsen och passerade ribban "sittande" medan Benke satte fart och sprang upp i luften och liggande utsträckt längs ribban dök över den.


Han berättar att han använde kunskaper ur realskolans fysikbok för att komma rätt med tyngdpunkten - som skulle vara så låg som möjligt före näst sista fotisättningen - och för att få längden och vinkeln på ansatsen att stämma exakt.
Under juli månad 1954 höjde Benke Nilsson svenska rekordet från 2,03 till världsårsbästa 2,10. Omkring 10.000 åskådare jublade på Slottsskogsvallen i Göteborg den kvällen Sverige fick sin första världsstjärna i höjd.


En blond, djärv westermalmare som skapade friidrottsfeber i landet. Innan säsongen var slut hade han blivit Europamästare i Bern och sammanlagt avverkat otroliga 47 tävlingar med höjning av Europa- rekordet till 2,11 i september som final.
- Benke inspirerade oss andra aktiva. Det var en fröjd att vara höjdhoppare de där åren för publiken strömmade till, minns Nils-Bertil.
Han och många andra sakkunniga tror att Benke Nilssons stilrevolution och omedelbara framgångar grundlade det intresse och den tradition som gjort att Sverige kunnat förbli en ledande nation i höjdhopp trots långa och kalla vintrar och liten befolkning.
Benke Nilsson åstadkom i höjdhopp något liknande det Björn Borg och Ingemar Stenmark några decennier senare gjorde i tennis och utförsåkning. Talanger kom fram och kunde också tas om hand. Den speciella tävlingsformen - med ribban som motståndare och tre försök på varje höjd - anses av många passa svenska idrottares kyla och koncentrationsförmåga.


Tyvärr fick Benke Nilssons karriär ett tragiskt slut. Han kom till OS i Melbourne 1956 med en svår muskelskada men ställde upp med smärtstillande sprutor. Han måste avbryta tävlingen. Han var då bara 23 år gammal men bestämde sig för att idrottskarriären var över. Intressant är hans förklaring i dag: " alla hyllningar gjorde mig bortskämd, det var bäst att i tid satsa på högskoleutbildning och jobb, som idrottsstjärna var man utanför sig själv."
Trots att Benke Nilsson slutade lyckades Sverige hålla ställningarna som höjdhopparnation i kampen med främst amerikaner och ryssar. Stig Pettersson, Kronobergs IK, steg fram och stod för den enastående prestationen att tillhöra världstoppen i tio år med tre OS-starter som gav två fjärdeplaceringar.


När det 1958 ännu en gång blev svenskt EM-guld var det dock inte Stickan som stod överst på prispallen utan Rickard Dahl, Södertälje IF, som sensationellt vann på Stockholms stadion med 2,12, fyra centimeter högre än han någonsin hoppat tidigare. Ribban dallrade i segerhoppet, men låg kvar. Lennart Hylands radioreferat av höjddramat blev en klassiker. Stickan kom trea efter silvermedaljören Jiri Lansky, Tjeckoslovakien.
Året efter noterades en Benke Nilsson- effekt i bygderna: unge värmlänningen Kjell-Åke "Sörmarkarn" Nilsson, som träningshoppade på en hemsnickrad ställning på tunet på föräldrarnas bondgård och vintertid uppe på vinden, höjde sitt personliga rekord med tio centimeter till 2,05 och fick debutera i seniorlandslaget.
Sörmarkarn blev bättre och bättre och bildade i många år radarpar i landslaget med veteranen Stickan Pettersson som 1962 slog till med 2,16 - nytt svenskt rekord och världens tredje bästa resultat. Stickan knep också EM-silvret i Belgrad.


På höjdhopparnas världsscen steg nu ryssen Valerij Brumel och amerikanen John Thomas fram - men framför allt Dick Fosbury! Vid OS i Mexiko kom han med den största innovationen som höjdhoppet hittills skådat.
Den 21-årige USA-hopparen från Portland vände den 28 oktober 1968 upp och ner på alla stilbegrepp när han vann OS-finalen med höjden 2,24. Med ryggen mot ribban gled han över höjd efter höjd. "Fosburyflopen" var uppfunnen. I dag är flop den förhärskande hoppstilen både på herr- och damsidan.


I Sverige tog det dock en tid att ställa om till den nya tekniken i den tidigare "nationalgrenen" och under en övergångsperiod gick det sämre för svenskarna.
I boken "Ribban dallrar" konstaterar författaren Lennart Zackrisson att på tolv år, från 1953 till 1965, hade Sverige inte en enda landskampsförlust i höjdhopp men nu kom en svacka.


När det som bäst behövdes steg en gänglig högstadieelev i Göteborg fram och visade prov på enorm talang. 15-årige Patrik Sjöberg slutade skolan för att bli höjdhoppare med hjälp av styvpappan Viljo Nousiainen.
Patrik Sjöberg var svensk friidrotts första proffs som i ett och ett halvt decennium höll världsklass och 1984-1992 vann två OS-silver och ett OS-brons.
Hans karriär kulminerade då han under DN-galan 1987 på ett fullsatt och dödstyst Stadion gick över världsrekordhöjden 2,42 i andra försöket och senare på säsongen vann VM-guldet i Rom. Den två meter långe Patrik var då 22 år.


En av många ungdomar han inspirerade att bli höjdhoppare fanns i Forshaga i Värmland. Knatten Stefan Holm var 11 år och fotbollsspelare när Patrik Sjöberg stod på toppen. Som vuxen är Stefan 181 centimeter, lika lång som Benke Nilsson. De båda har bevisat att basketspelarlängd inte är nödvändig i höjdhopp.
- Patrik var givetvis min stora idol när jag lämnade fotbollen för att satsa helt på höjdhopp. Men vi har inte haft mycket kontakt under åren, bara bytt några ord. Däremot fick jag och min pappa väldigt mycket hjälp av Viljo, Patriks tränare, som i princip lärde oss allt vi kan innan Viljo tyvärr gick bort, berättar Stefan Holm.


I höjdhopparvågen efter Patrik med Stefan Holm och Staffan Strand som främsta namn kom också en ny kvinnlig stjärna. Kajsa Bergqvist från Sollentuna presenterade sig 1997 genom att hoppa 1,95 och slå det 12 år gamla svenska rekord som innehades av Susanne Lorentzon.
Nu stod det klart att Sverige fått fram en ny Gun Larking, ledande namn på damsidan på 1950-talet med plats i världstoppen. Jönköpingsflickan vann fem SM i rad och blev nia i OS i Helsingfors och fyra vid spelen i Melbourne.
Med suveräna personrekordet 2,06 tillhör Kajsa Bergqvist världens tre bästa höjdhoppare genom tiderna.


Höjdhoppets framtid?
- Jag tror det kan bli någon form av återgång till gamla dykstilen. En människa är trots allt mer böjlig framåt än bakåt. Själv är jag för gammal att byta stil, säger Stefan Holm.
- Nya stilar kommer säkert men jag är övertygad om att nuvarande världsrekordet på 2,45 kommer att stå sig. Högre går det nog inte att hoppa. Men jag minns att Benke Nilsson när han fick Bragdguldet tippade att maxgränsen låg vid 2,25 så man ska nog vara försiktig med att sia, säger Nils-Bertil Nevrup när vi lämnar Värendsvallen efter höjdhopparkvällen inför OS.
Efter Växjö fortsatte Stefan Holm seger- raden genom att hoppa 2,33 på Kreta och den 8 juli 2,30 i Sollentuna. Det var 13:e gången i år han klarade den höjden och den 67:e totalt.

I Eberstadt hoppade Holm 2,36, ett nytt personligt rekord och årets hittills högsta höjdhopp i världen.


Höjdhopp i siffror
Världsrekord

2.45  Javier Sotomayor, Kuba  (1993)
2.09  Stefka Kostadinova, BUL  (1987)

Svenskt rekord
2.42  Patrik Sjöberg (1997)
2.06  Kajsa Bergqvist (2003)

Olympiskt rekord
2.39  Charles Austin, USA (1996)
2.05  Stefka Kostadinova, BUL (1996)

Regler
 Inga stilbegränsningar men upphoppet måste göras med ett ben. Skosulan får vara högst 13 millimeter tjock.

Historia
Första världsrekordet noterades 1874 då Oxfordstudenten Brooks hoppade 1.80.

Förste svensk över 2 meter
Åke Ödmark Matteuspojkarna som 1941 klarade dåvarande drömgränsen.

Manliga veteranvärldsrekord
M35   2.26  Dalton Grant, GBR (2002 vid 36 års ålder)
M40   2.15  Clen Conley, USA  (1997 vid 40 års ålder)
M45   2.00  Asko Pesonen, FIN  (1988 vid 45 års ålder)
M50   1.98  Thomas Zacharias, GER  (1997 vid 50 års ålder)
M55   1.83  Jarsolav Hanus, CZE  (1998 vid 55 års ålder)
M60   1.76  Asko Pesonen, FIN  (2003 vid 61 års ålder)
M65   1.66  Phil Fehlen, USA  (2000 vid 65 års ålder)
M70   1.52  Bud Held, USA (1997 vid 70 års ålder)
M75   1.44  Esko Kolhonen, FIN  (1989 vid 75 års ålder)
M80  1.43  Emmerich Zensch, AUT (2000 vid 80 års ålder)
M85   1.20  Esko Kohlonen, FIN (1999 vid 85 års ålder)
M90   1.05  Kizo Kimura, JPN (2001 vid 90 års ålder)

Kvinnliga veteranvärldsrekord
K35     2.01  Inga Babakova, UKR 201  (2003 vid 36 års ålder)
K40     1.72  Debbie Brill, CAN  (1997 vid 44 års ålder)
K45     1.76  Debbie Brill, CAN  (1999 vid 46 års ålder)
K50     1.57  Weia Reinboud, NED  (1950 vid 50 års ålder)
K55  1.47 Phil Raschker, USA  (2003 vid 56 års ålder)
K60  1.41  Edith Graff,  BEL  (2004 vid 62 års ålder)
K65     1.34 Rietje Dijkman, NED  (2004 vid 65 års ålder)
K70     1.26  Rosemary Chrimes, GBR  (2003 vid 70 års ålder)
K75     1.10  Helgi Pedel, CAN  (1999 vid 75 års ålder)
K80     1.00  Olga Kotelko, CAN  (2000)
K85+      80  Margareta Thesleff-Sarvana,FIN  (1993 vid 85 års ålder)