GUSTAV HÅKANSSON UR TIDEN

Minnesord från Gudrun Kinger

Vår veteranvän, min ”gamle” tränare Gustav Håkansson somnade in den 12 december 2004. Gustav blev drygt 83 år. Han somnade in i sitt eget hem i Partille framför en sportsändning i TV med en bunt julkort framför sig, Gustav hann skriva klart julkortet till mig. Jag fick det via hans dotter Pia. Det blev hans sista kort till mig. Det har blivit några stycken genom åren – oftast från Torrevieja i Spanien, där Gustav hade ett hus där han brukade tillbringa några vår- och höstveckor.

Ett liv i idrottens tjänst

Gustavs liv var till fullo ett liv i idrottens tjänst. Polisen Gustav flyttade till Göteborg 1944 och blev snabbt verksam i den s.k. ”idrottsringen”, en sammanslutning av ett 20-tal småklubbar i staden Göteborg. 1951 värvades han till GKIK (Göteborgs Kvinnliga I.K.) som ledare. Han var klubben trogen till sin sista dag. Han var faktisk verksam som kasttränare ända fram till i våras. I över 50 års tid var han tränare. Gustav arbetade som polis fram till 1985 med undantag för åren 1971-73 då han var intendent i Scandinavium. Under de åren förlorade han sitt ena öga då han träffades av ett slagskott i en ishockeymatch.

Gustav tränade löpare, hoppare och kastare och får anses vara den som låg bakom GKIK:s stora dominans på damsidan. GKIK vann mästerskapsstandaret 13 år i rad mellan 1960 och 1972. Under samma period var Gustav också landslagstränare för damerna, som under perioden 1961-1974 tog 13 raka segrar i landskamper.

Började med veteranfriidrott som pensionär

När Gustav blev pensionär började han med veteranfriidrott. Han tävlade för Högsbo AIK. Han var världsrekordhållare i kastmångkamp. In i det sista var han aktiv i GKIK, där han tränade kastare och oss veteraner. Gustav fanns oftast på plats när något barnbarn tävlade. Han var mycket stolt då dottersonen Pontus Thomèe gjorde landslagsdebut i U-landslaget mot Finland i spjut i höstas.

Sist jag såg Gustav var söndagen den 5:e december. Han var då i Friidrottens Hus för att bl.a. dela ut ett stipendium (ur Brita och Gustav Håkanssons minnesfond för idrottsungdom) till stavhopperskan Sara Klevell i samband med den stora ungdomstävlingen ”Julklappsjakten”. Gustav har av tidningen G.P:s Jalle Strömberg kallats världens meste friidrottsledare. Han har fått Kungamedaljen och Prins Bertils medalj och naturligtvis var han invald i Hall of Fame. Gustav var envis och engagerad utöver det vanliga Han kunde jobba precis hur mycket som helst. Han var helt hängiven sin klubb GKIK. Gustav var fantastiskt kunnig. Han delade med sig av sin kunskap på ett otroligt positivt sätt och var lika intresserad av alla – från ”medelmåtta” till elit. Han uttalade aldrig ett enda negativt ord om någon enda person eller om våra prestationer eller resultat. Allt var möjligt och allt kunde förbättras.´

Lärde ut sitt kunnande

Själv träffade jag Gustav då jag var 14 år. Han lärde mig av sitt kunnande. Jag utvecklades från snabb skolelev till duktig friidrottstjej. Han har påverkat min identitet! Han såg mig! Gustav kunde timvis i sträck hjälpa till att finslipa en liten detalj. Många G-kickor kan intyga detsamma. Han har haft livsavgörande betydelse för oss! Han fattas oss! Jag kan se honom framför mig där han kommer in i Friidrottens hus – om vintern i sin röda dunjacka – kisandes med sitt friska öga efter oss. Jag kan höra hans standardsvar: ”Jodå, det är bra!” på min fråga om hur han mådde. Jag kan också se honom i shorts och T-shirt långt in på hösten. Hans smala, långa, alltid bruna ben. Han släntrar in på Slottsskogsvallen. Han finns där och skall alltid finnas där!

Gudrun Kinger
Friidrottare, numera veteran
Göteborgs Kv IK och SFIF:s Veterankommitté