Viktkastning har stöd från högsta ort - insändare från Jöran Westberg


Äntligen har viktkastning sanktionerats av högsta statsmakten

Viktkastning är en friidrottsgren som många inom friidrotten tycker instinktivt illa om, det får vi viktkastare tyvärr ofta erfara. Det är svårt att förstå varför, men det är klart att är man inte stark som en tiger, smidig som en panter och graciös som isprincessa då får man välja en annan gren, t.ex. löpning. Emellertid i förra helgen fick vi oväntat stöd från högsta ort, och det värmde.

Efter sitt invigningstal vid Europamästerskan i friidrott för veteraner förra veckan gav nämligen vice statsministern och idrottsministern Bosse Ringholm en intervju för Eskilstuna-Kuriren. På frågan vad han speciellt rekommenderade åskådarna att titta på, svarade vår nyvunne viktkastningsvän följande: ”Missa inte viktkastningen! Denna klassiska OS-gren är ganska okänd idag. Men det är en gammal svensk medaljgren. Karl-Johan ”Massa” Lind tog brons i viktkastning vid olympiaden i Antwerpen 1920.” Bosse Ringholm har för all framtid vunnit allas våra hjärtan, åtminstone dem som sitter i bröstet på oss viktkastare.

De svenske levde väl upp till Ringholms ord och tog tre guld och fem brons. I M40 levde Ann-Britt Jakobsson upp till våra förväntningar och vann guld med ett nytt fint svenskt och nordiskt rekord på 11,63. Marketta Korpi tog guld i K50 med 8,82. I M55 stod även Helsingborgaren Kenneth Jansson  pall för favorittrycket och vann guld med resultatet 16,60.  För bronsmedaljerna svarade Henryk Plukacz i M70 (15,28), Hasse Serrander i M65 (13,37), Nils-Ivan Nilsson i M60 (15,70) och Jöran Westberg i M55 (14,92) samt i K65 Rosemarie Persson (10,74). Betänk dessutom att två av våra viktkastaress, George Johansson och Peter Hackensmidt, inte kunde ställa upp på grund av skada/sjukdom. Guten Håkan Jacobsson hade vid en olämplig tidpunkt hamnat i en formsvacka och kunde inte göra sig själv rättvisa. I normal form hade även denne hedersman från Gräne på Gotland haft en given plats på prispallen, nämligen både i viktkastning och kulstötning.

Kasttävlingarna genomfördes på det stora hela på ett bra sätt. De smärre plumpar i protokollet som noterades har huvudsakligen att göra med bristerna i själva MunktellArenan. När greken Manganas drog på för fullt i viktkastning skakade hela hallen i sina grundvalar när vikten slog i takbjälkarna. Med högre till tak i arenan hade vikten landat på så där 20-21 meter i stället för på 19,67.

Men precis som stavhopparna tar vi kastare problem ”med fattning”. Vi hade alla mycket trevliga dagar i MunktellArenan, både i och utanför kastringen. Vi ser alla fram mot nästa ”antikrunda” som går av stapeln i Brummundal, Norge (nordiska veteranmästerskapen) sommaren 2005. Låt oss åka dit mangrant! Och  Missa inte viktkastningen! 

Viktkastaren
Jöran Westberg