Gammal är äldst (ur Runners World nr 6 2006)


GAMMAL ÄR ÄLDST

av Kenneth Gysing, Runners World nr 6 2006

 

Man är bliven veteran. En som varit med länge. En som fick AB-körkort, bara genom att köra upp med bil. Det var det året…. Man inte längre minns. Bättre minns man hur det var att direkt ta steget från trimmad moppe till tung motorcykel. Det var tider det, med tungan balanserande rätt i mun. Hur man åkte ner till Provance på en gammal BMV för att leva lite franskt och löpa på slingriga vägar mellan vingårdarna.

Det var det året, vilket det nu var, då man hade sprungit sin första mara. I Köpenhamn. Det var en riktig mara det. Kramp både fram och bak efter tre mil. Och värsta magruset strax innan fyra mil. Hur man stapplade in på en offentlig toalett och satte sig ner, bara för att uppleva sensationen av hur båda benen blixtsnabbt låste sig i kramp om toalettens underkant. Där satt man och kunde inget annat i främmande rike, och klockan tickade på. Men hur man sedan med en viljans triumf lyckades bända upp sig själv i ståläge, för att strakbent fortsätta längs Istedgade. Där de danska glädjeflickorna vinkade glatt från sina fönster för att inte säga gapskrattande pekade finger åt en löpande hjälte som inte böjde knä för något eller någon. Den målgången minns man. Som den ärrade veteran man är. Med glädje.

Och åren gick, Och det blev veteran –SM på Kungsholmen i Stockholm. Det var i år det, det minns jag bestämt. Man satte dit en lapp med sin ålders klass på ryggen, och startskottet gick. Och man upptäckte att i Sverige blir man veteran redan vid 35 års ålder, vilket fick en att fundera på begrepp som ung veteran, medelålders veteran och möjligen veteran-veteran. Och var någonstans man själv skulle hamna på den listan.

Då började någon flåsa mig i nacken. Någon sprang förbi. Med siffran 65 på ryggen. Det var det jävligaste. Så veteran man är, är man ändå inte pensionär. Där jagades i kapp, bets ihop, och till slut släppte gubbuslingen. Ha!

Men han inte mer än andas ut, förrän nytt flås i nacken. Fem hundra meter innan mål. Man gav järnet, men flåset närmade sig. Flåset passerade, med siffran 35 på ryggen, och drog i väg.

Tyckte man sig höra ett: ”Ha! Där släppte gubbuslingen”.

Hårt är det löpande livet i veteranernas värld!

 

Kenneth Gysing

Runners World nr 6 2006.

 

En klockren iakttagelse av herr Gysing som stämmer in lika bra på gångsporten. Läs och njut.

Christer Svensson

 

Kommentar:

"Jag läste också artikeln i Runner´s World och hajade till.

Gubbuslingen med 65 på ryggen, som flåsade Gysing i nacken och sprang förbi, var inte det Miles månntro? Eller var det Odenblad som kom tvåa på VSM? Men nej, det var det nog inte för honom var ju jag före, och då hade Gysing fått jaga en tantusling med 60 på ryggen och det verkade inte troligt. Raskt till datorn och kollade Gysings tid. Jo, då det var Miles han menade. Så jag är alltså gift med en gubbusling - och till råga på allt en gubbusling som slår sin fru. I varenda tävling." Gudrun Fleetwood, Uppsala löparklubb