Folke Lindqvist har ett löpande ärende


Löpande 60-åring

 

2007 är det år då jag Folke ska gå in i ett nytt decennium och bli 60 år. Ett av mina sätt att fira detta är att springa en av de rundor som jag, speciellt förr, brukade springa, runt sjöarna Hjärta sjön och Sörasjön som blir c. 16 km.

 

Namnen på sjöarna kommer i Hjärtasjöns fall från ”Hjortarnas sjö men för Sörasjön kan jag bara spekulera. Jag gissar att namnet kommer från ”sur”, eftersom sjön är grund och kanske sågs som ett ”surhål.” Rundan har genom åren gett mig många minnen samtidigt som jag sprungit genom bygdens historia. Så följ med mig. Jag lägger till en extraslinga för att få med lite mer som intresserar mig och kanske även dig.

 

Start sker från Lidaholm, där jag och min fru Ing-Britt bor. Vägen som går utanför huset är den gamla landsvägen mellan Korsberga och Södra Solberga men redan efter 100 m. löpning kommer vi ut på den nyare vägen som byggdes 1930.

 

Efter 500 m passerar vi den fabrik där vårt hus en gång tillverkades. Husfabriken, BEGUS-hus, gick 1991 i konkurs, men där finns fortfarande hustillverkning genom firman Trivsel-hus. Många anställda finns kvar från BEGUS-tiden. Om man tittar åt höger ser man en brant backe upp mot Bockaberg, en av de högsta platserna i trakten. Namnet kommer från Båk, alltså från båkeld som användes i ofärdstider för att varna andra i trakten. I backen kan man gärna köra backträning.

 

Nu tänker jag lägga till några kilometrar för att föra er genom mina första tassemarker. Vi fortsätter ett antal hundra meter, tills vi kommer till en vägskylt som visar upp mot Notteberg.  Namnet syftar till att där har det vuxit hasselnötter i större mängd. Nu syns bara en och annan busksamling med dessa frukter. Från Notteberg ser man över ägorna Svensholm den gård jag växte upp vid och där jag redan från tidig ålder började lägga grunden till mitt intresse för friidrott. Jag kan inte hålla mig utan tar till höger vid ladugården för att springa den runda som jag inbjudit till under 21 år ”Folkelunken” men som lades ner 2006.

 

Jag ser en skymt till vänster den backe som gett mig många glada minnen genom sparkfärder under vintern, men som också får mig att rysa då jag tänker på den 14: e Maj 1954 då jag och min familj nästan blev vittne till då vår granne Ivar Blomgren körde in i ett ånglok och dödades. Som tur gick vi in i huset då vi såg honom starta sin motorcykel vid Klintäng

Från Klintängs farstubro tog man sin första cykeltramp då man lärde sig att cykla vid 9 års ålder. Man har ju varit sen med det mesta.

 

Löpstegen känns lätta då man fortsätter in genom skogen där man sprungit så många gånger. I 10 årsåldern var man ”mannen utan nåd” Vladimir Kuts då man lekte olympiavinnare i denne ryss namn. Efter några andetag inne i ”Store hagen” ser man ”blåsippebacken” där det beryktade postrånet skedde 31 Maj 1860. Bytet blev 5.266:16 vilket efter mina beräkningar i dags dato 2007 vore värt ca. 12,6 miljoner.

 

I närheten av denna plats hade jag en skräckupplevelse då en jägare mötte mig med lyftad hagelbössa då han troligtvis trodde att det var ett villebråd han hörde komma genom skogen. Vi blev nog lika häpna av upplevelsen.

”Kraftaträa” passeras och man kommer snart upp till ”gamla landsvägen” där man tar åt vänster ner mot järnvägen som trafikerade sträckan Nässjö – Kalmar då den var som mest frekventerad, men som nu är nedlagd. Strax innan järnvägen ligger ”Bruakullen” där det enligt legenden ett brudpar försvann in i berget.

Tanken går till tidigt TV-tittande då jag ser framemot vänster mot ”Banvaktstugan” där man såg de första TV-filmerna som t.ex. ” De dog med stövlarna på” med Errol Flynn. Man kom där i kontakt med nymodigheten TV-kannan som användes flitigt då man sörplade i sig kaffe samtidigt som man såg på testbilden i väntan på de spännande filmerna.

 

Snart är vi slutet av ”Folkelunksbanan" och vi borde svänga åt vänster för att springa de sista 200m in mot mål. Men vi fortsätter rakt fram för att komma ner i samhället och haka på sträckan som var menat från början.

 

Där gamla landsvägen är slut kommer man ut på genomfartsvägen genom Korsberga. Man springer genom samhället och ser, för mig många välkända byggnader. Missionshuset är ett där många sammankomster har skett liksom i Bygdegården på toppen av ”hästbacken” där det fordom bedrevs hästmarknad. Vi är snart nere i själva samhället där det förr vimlade av affärer och andra faciliteter. Minst 7 affärer, 2 charkuterier, 3 konditorier, 1 bageri, 1 blomsterhandel, 2 Banker, 2 bensinpumpar, 2 taxibolag kunde man räkna till då jag var ung. För att inte tala om ”NTO-logen” där man lärde sig dansa och i ibland såg på bio för att sedan gå upp till den berömda Kiosken för att inta en stycken kokt korv med bröd. Där hakar vi också på ”Runt sjöarna banan”

 

Snart är man framme vid ”Blå Boden” där man om man svänger åt höger kan

 se trakten där finansministern under -60-talet Gunnar Sträng hade några av sina rötter. Invid gården Tovaholm finns fastigheten Karlberg även benämnd ”Strängastugan” där Gunnars farbror bodde med sin Tilda. Prosten K.J Ödéen lär ha sagt. ”här finns inget mer att hämta” då G. Sträng knackade på för att få reda på mer om sina förfäder.  Han gav säkert gärna information om Gunnar Strängs släktingar, men mer skatt kunde Ödéen inte tolerera. Han kan också i förstone ha trott att det var någon från ”hemmet” som var ute och ”cyklade” 

 

 

Vi passerar skolan som fick sin nya skepnad 1962, Bygdeföreningens hussamlingar med Kaplanstugan som den mest framträdande, kyrkan som ligger strax före ”Linnestugan” där Carl von Linné övernattade år 1741. På östra sidan om kyrkan finns det kors i berget som gett orten dess namn, troligtvis ditristat av sten i den tillbakadragande inlandsisen.

Vi passerar samhällets bastubad och man måste stålsätta sig för att inte stanna och ta ett härligt ångbad och lösa alla världsproblem som man plär göra där. Man blir ju så klok och demokratisk i avklätt skick.

 

Vid det som nu är Galleri Suprise kan man svänga in åt höger för att på Salemonslyckan spela boll. Mitt emot Galleri Suprise ligger parallellgatan Ponténs väg, där man kan köpa fina hemstöpta ljus hos Svartsjö Ljus.

 

Prosten Pontén och hans son var föregångare inom psykvården där de i samarbete med S: t Sigrid i Växjö började med vård i familj för psykisk handikappade. Många familjer hade, vad vi kallade patienter, som bodde hemma hos sig och som hjälpte till i hushållet efter sin förmåga. Kanske det utnyttjades som billig arbetskraft i något fall, men av det märkte jag inget av utan träffade bara människor som verkade trivas med sin tillvaro. I slutet av gatan ligger Tomtebo och Vänhem som var behandlingshem från början. Viss verksamhet bedrivs fortfarande där.

Vänhem inhyser ett transportföretag, Hagéns. De driver också ett kafé med minigolfbana och vandrarhem.

 

Vi springer ut ur samhället och kommer ner till byn Holm dit man följde med sin far för att mala gårdens säd i kvarnen. Det maldes både för djurfoder som för bakning. Den första skolan i trakten lär ha varit förlagd i Holm genom en generös ägare, V. Otters, försorg 1825. Gemene man förstod nog inte nyttan av skolprojektet varför det efter en tid förföll.

 

Nu svänger vi snart åt vänster på Myresjövägen, där vi är 5 km från hemmet när vi springer över järnvägsspåret. Där brukade en av mina löparvänner bli nödig och blev allt som oftast tvungen att springa in i skogen för att göra sina behov. En gång, när han var ensam, fick han i det närmaste klä av sig naken i 12 gradig kyla och snålblåst eftersom han hade heltäckande superunderställ. Jag snickrade en gång upp ett provisoriskt utedass för att göra det lite bekvämare för honom.

 

 

Vi är nära Merhult där jag en gång blev hundbiten av en ungschäfer, som troligtvis blev skrämd då jag i kvällsmörkret och i dimma upptäcktes sent av djuret. Bettet jag fick tog ganska lång tid att läka. De sylvassa tänderna tränger ju långt in. Annars är det mest vilda djur man ser utmed rundan.

Både älg och rådjur kan man se. En händelse man kommer ihåg är då jag sprang kapp med en räv som inte hörde mina steg i motvinden. Grävling har också varit ”hare” för mig utmed vägen.

 

För att följa stranden av Hjärtasjön får vi snart ta till vänster där vägskylten upplyser att man har 5 km till Hultsvik. Vägen är här ganska backig och man får verkligen upp flåset. Man ser ofta sjön och många av de hus och byggnader som finns runt sjön. Här är förhållandevis bördigt så traktens finaste gårdar har samlats här.

Vid Klackenäs finns hus kvar som en gång varit byskola, vilket var vanligt förr. Nästa f.d. skola finns i närheten av Sméhemmet. Vilken fördel det vore om man åtminstone de första åren kunde en gå i skola som var i gångavstånd från hemmet.

 

Vid Mågebo har vi sprungit ungefär halva sträckan och förhoppningsvis känns benen fortfarande lätta. På väg mot Hjärtaryd har man en vacker utsikt över Hjärtasjön då man passerar en av rundans stora ekar.

 

Åkershult passeras då vi har ca 5 km kvar och man spanar efter det tran-par som häckar här. Med tanke på att vi springer då jag har födelsedag är det inte troligt att vi kan se dem. Men vädret har varit konstigt detta år så man vet ju inte säkert.

 

Åkershult är historisk på det sättet att en av Erik den XIV: es köksmästare kom här ifrån, Joem Nilsson ståthållare över Småland. Erik den XIV ska enligt många ha förgiftats och dödats genom arsenik i ärtsoppan. Vore ganska intressant att läsa receptboken hos denne köksmästare!

 

Man skymtar Hultsvik från Åkershult och snart är man där. Här residerade en av Karl den XI´s närmaste man Överste Stålhammar f. Per Hammar. Det ryktas att det spökar här och man drar sig lätt till minnes en episod då jag kom springandes i månskenet en kväll. Jag tyckte mig se en man som låg och kröp på vägen. Hjärtat dunkade av rädsla tills jag såg att det endast var en säck fylld med hö som låg och rörde på sig av blåsten.

 

Stålhammar arbetade upp sig från att va en vanlig bondgrabb till att vara chef för Smålands husarer. Detta sågs inte med blida ögon av vissa och det sägs att han förtalades, för att till sist bli avsatt. För att klara sitt uppehälle fick han slita hårt på sitt Hultsvik. Sanningen är nog att Karl den XI besökte Korsberga vid ett tillfälle och träffade på, som han trodde drängen på Hultsvik, och frågade efter Översten, och fick svaret ”det är jag det” Han fick påökning av sin lön samt en humleplanta för att få bättre styrka på sitt öl.

Mötet dem emellan skedde vid gårdens kvarn som ska ha legat vid Sméhemmet och som man också kan se lämningar av i form av damm och ränna samt fragment av skovelhjul. Mötet med ”gråkappan” finns också dokumenterat i form av en målning i församlingshemmet av prosten K. J. Ödéen.

 

Han fick också en ursäkt av sin kung efter att han oförskyllt blivit anklagad för att en av hans Husarer inte var reglementsenligt klädd, året var 1692. Stålhammar tog så illa vid sig av kritiken att han begärde avsked på stående fot.  Kungen fick reda på sanningen, att han hjälpte en fattig änka som inte klarade av den rusthållning som ålåg henne. Översten trädde emellan med de persedlar han i hast kunnat anskaffa. Kungen blev så rörd av denna hjälpsamhet att han återinsatte Stålhammar med en ursäkt. Hans tal lär ha avslutats med: ”Måtte Sveriges rike aldrig sakna sådana män som Per Stålhammar. Då kan det stå tryggt i alla skiften. Kort är människans levnad men den tappres minne förbliver. Jag är viss om att ditt namn ska gå till eftervärlden med segrarna vid Lund och Landskrona (1676 och 1677) lika viss som du kan vara om att alltid finna ett trofast hjärta klappa i din konungs bröst.”

 

Nu är det bara c. 2 km kvar och vägen börjar snart luta uppför i en 1,5 km lång uppförsbacke. Tanken går till en äldre granne vi hade som försvann. I tre dagar och två nätter var hon borta och man befarade att hon inte längre var i livet. En polishund hittade henne vid god vigör!

 

Känner man sig lite trött kanske man frestas att korta av rundan genom att ta in på fragment av den äldsta delen av vägen och vika in vid huset Sjöberg, i början av backen. För att komma upp till själva huset måste man klara den branta ”Frustupeli`” där det enligt legenden en fru från Hultsvik dödsstörtade med sin häst. Att detta kan ha gett upphov till skrönan att vissa nätter syns en huvudlös man som kör en s.k. trilla vet jag inget om, men vem vet?

Är det också tillfällighet att flicknamnet på min Ing-Britt är Sjöberg som husnamnet på torpet i början av backen? Frågorna hopar sig.

 

I slutet av frustupeli finns ett vägmärke i form av ett liggande rutertecken som innebar att man skulle tuta för att få förkörsrätt. Där sådana märken fanns var det antingen mycket brant eller en kraftig vägkrök. Vägmärket var aktuellt på 1920-talet

 

Men nu är det inte mycket kvar på rundan. Vi ser snart vårt kära Lidaholm igen och snart kan vi njuta av en skön dusch. Väl bekommet!

 

”Kort är människans levnad men den tappres minne förbliver.”

 

Folke och Ing-Britt Lindqvist