Insändare från Björn Kvist, Järvsö IF - upplevt motstånd mot veteranfriidrottare


Insändare från Björn Kvist, Järvsö IF -  upplevt motstånd mot veteranfriidrott
Jag är ny friidrottare. Som 40-åring. Det är nog tillräckligt med information för att åtskilliga ögonbryn ska höjas inom det etablerade
friidrotts-Sverige. Med ett överseende leende än så länge, och kanske  en smula nedlåtande. Veteranfriidrotten är inte etablerad
friidrott, kan man konstatera. Vi aktiva veteraner bemöts med passivt, och  bland aktivt, motstånd var vi än finns och av alla grenar inom
vår idrott är det väl bara terränglöpningen som accepterar att män och kvinnor över 35 är med, och då kanske mest av folkhälsoskäl.
Idealet är fortfarande att vara ung och vi ägnar en hel del tid åt att spekulera över 14-åringar och deras framtid som idrottare, och väljer
ofta att blunda för att en övervägande del av landets 18-åringar INTE  idrottar alls. Och varför ska de? Det enda som räknas är ju i alla
fall att komma in i den lilla gruppen av elitidrottare. Har du passerat den åldern utan att vara ett löfte är det tydligen en sanning att du för
evigt är dömd till ett passivt leverne, möjligen att du motionerar "för hälsans skull" på ett eller annat sätt. Ve dig om du ställer upp på en
friidrottstävling!

Vi har många löften inom veteranfriidrotten. Jag vill gärna räkna mig  själv som ett, och uppriktigt sagt så bryr jag mig inte så mycket om
ifall den unga eliten håller med eller inte. Jag slår nog de flesta 17-åringar på sträckor under 800m. Det finns inte många 15-åringar
som springer ifrån mig på 400m, för att inte tala om en viss Ingemar, som skulle göra de flesta svenskar, oavsett ålder, gröna av avund
med sina tider. Karin finns med på årsbästalistorna i Sverige på 10 000 m och hon har med marginal passerat den ringa åldern 45. Mattias
uppvisning på 100m i Söderhamn lämnar många unga wannabees i ett moln av damm.

Möter dagligen motstånd
Jag möter motståndet dagligen bland folk som jag nog ändå vill kalla mina vänner. Ett litet skratt följt av "Varför?". Ja, varför håller jag på
med friidrott? Som nybörjare. Vid 41 års ålder! Ni som läser detta har alla svaren, och problemet ligger inte där. Det är mycket större än så.
Av vilken anledning ses det som löjligt när 40-åringar gör upp på 100m? Varför flinas det åt släggkastande damer över 35? Jo, därför att vi
kan inte "bli" något enligt det tysta etablissemangets uppfattning. Vi kan aldrig hamna i mediernas rampljus. Vi kommer aldrig att tjäna
pengar på vår idrott. I dagens Idol-Sverige är det enda som räknas att man blir kändis, även bara för en kort stund, och det kan du inte bli
om du idrottar och är på  nedåtgående. Nedåtgående, my ass! Jag har kapat 13 sekunder på 400m på det senaste dryga året. Jag tränar
7-8 timmar i veckan och blir bättre varje dag. Enligt en intervju lägger Ingemar ner 13 timmar i veckan på träning! Karin är ute och svettas
 i stort sett 365 dagar om året och jag tvivlar på att Mattias ligger på latsidan.

Det finns fler problem. Bara namnet "veteran" är som ett blysänke. Åldersgränsen är ett annat. Ser man på antalet deltagare så är ju 40-års
klasserna bland de största och merparten av de aktiva är 55 eller lägre. Inom vår klubb har vi aktiva som väntar på att komma upp till
den magiska åldern 35 och de som trots allt gillar friidrott men inte har riktigt det rätta virket för att nå elit har i stort sett inget på
tävlingsarenorna att göra mellan 20 och 35. I 15 år, och sanningen är nog den att det ses nog inte ens som ett alternativ att ägna sig åt
friidrott under de åren. Man är helt enkelt inte välkommen varken hos veteranerna eller de unga friidrottarna.

Ta ansvar
Jag tycker att veteranfriidrottarna kan ta ansvar för detta. Påverka  lokalt för att ha vettiga tränings- och tävlingsmöjligheter för alla,
oavsett ålder. Fånga upp de som är intresserade, allt för att bredda friidrotten. Det gynnar sporten i det långa loppet. Ta sedan och sänk
åldern för veteranfriidrott till åtminstone 30 år och kom på strategier för att få bort gubbstämpeln på vår verksamhet. För, till sist;
Vi är seriösa amatöridrottare som satsar en hel del tid på att bli så bra som vi nånsin kan. På samma sätt som den unga eliten, eller hur?

Björn Kvist, Järvsö IF