Några synpunkter på veteranidrott från Jöran Westberg


Några synpunkter på veteranidrott efter inlägg av Björn Kvist och Ivar Söderlind
från Jöran Westberg, Huddinge AIS

 

Visst har alla vi som funnit ett livsinnehåll i veteranidrotten stött på tråkiga attityder av det
slag som Björn Kvist beskriver i sitt inlägg. För min egen del var detta vanligt i den utpräglat
elitinriktade förening som jag först blev medlem i när jag inledde min veterankarriär i mitten
av 90-talet efter nästan 30 års bortovaro från friidrotten. I den förening som jag av en slump
råkade bli medlem i, var man bara intresserad av eliten och ungdomar som man räknade med
skulle nå eliten och därmed i framtiden ge glans åt föreningen och dess tränare. Efter att ha
uthärdat några år i denna tråkiga förening beslutade jag att byta klubb och blev medlem i
Huddinge AIS, ett beslut jag aldrig ångrat. Något år senare följde även min son med. I den
gamla föreningens målsättningar kunde man läsa att klubben ägnar sig åt friidrottsverksamhet
”dock inte veteran- och handikappidrott”. Min nuvarande förening Huddinge Allmänna
Idrottsförening (HAIS) är en förening av helt annat slag. I dess verksamhetsplan kan man läsa
följande: Vi är en förening som satsar både på elit och motion, seniorer och ungdom,
tjejer och killar, unga och gamla, infödda svenskar och inflyttade från andra länder.
Hos oss är alla välkomna
. Att detta inte bara är vackra ord utan en målsättning som man i
högsta grad lever upp till, har jag kunnat konstatera under mina år i klubben. I en förening
som denna kan även en gammal veteran som jag trivas och kanske också vara till viss nytta
 De trevliga ungdomar jag möter i föreningen verkar till och med tycka att det är roligt när en
gammal farbror kastar diskus och stöter kula enligt devisen ”gammal man gör så gott han kan,
men kastar f-n så illa”. Nåja, ibland har nog ungdomarna fått se vem som är äldst också i
positiv bemärkelse.

 

Satsning på unga och gamla ger resultat på elitnivå
Jag skulle kunna ägna flera sidor åt att berömma min kära förening med sin humanistiska
inriktning och prisa alla dess härliga ledare, men det får räcka med att konstatera att den
inställning som präglar vår förening och som innebär att alla är välkomna också är på god väg
att göra oss till en av Sveriges bästa föreningar även i elitsammanhang. Slutsatsen är att en
satsning på alla som vill idrotta, gammal som ung, även ger resultat på elitnivå
. Basen i
all idrottsverksamhet bör vara breddidrotten, dvs. idrott för alla oavsett ålder. Elitidrott, som
märk väl utövas i alla åldersklasser och alltså även i veteranklassen, är ju i själva verket en
ganska snäv verksamhet för dem som vill pröva sina gränser och få ut litet mer av idrotten än
bara en god hälsa. Alla som ägnar sig åt elitidrott, och dit räknar jag även mig själv, får räkna
med att betala ett pris för detta nöje i form av större eller mindre skador, och dom som är
kloka idrottar med måtta för sin egen hälsas skull. En sak är dock säker, vi behövs alla inom
idrotten oavsett ambitionsnivå.

 

Veteraner bör vara självkritiska
Men det är kanske också på sin plats att vi veteraner är litet självkritiska. Många av oss satsar
ju väldigt hårt på det egna idrottandet och det kan kännas jobbigt att också ta del i t.ex.
föreningens ungdomsverksamhet när väl de egna barnen lämnat ungdomsklasserna och blir
självgående. Men jag skulle ändå vilja uppmana alla veteraner att försöka dra sitt strå till
stacken och dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter till ungdomarna i föreningen;
behovet av ledare, tränare och funktionärer är ju som vi alla vet skriande ute i föreningarna
och även en liten insats uppskattas. Och en liten insats kan ju växa till en stor den dag det
egna idrottandet av naturliga skäl minskar. Det är min uppfattning att veteraner och ungdomar
hör ihop, vi är så att säga olika ändar av samma tråd. Men låt oss heller aldrig glömma bort att
vi är äldre och inte försöka uppträda som gråhåriga ungdomar med bara de egna
prestationerna för ögonen. Det lönar sig sällan att söka bekräftelse utanför de egna leden. Vi
kan vara stolta över våra framgångar som veteranidrottare, men vi ska inte förvänta oss något
större intresse för vårt idrottande utanför veterankretsarna, och vi ska därför undvika att skryta
alltför mycket om våra eventuella SM-medaljer och andra medaljer, speciellt om vi har ett
femtiotal eller kanske ett hundratal, som en god allroundkastare kan samla på sig under en
lång veterankarriär. Däremot bör vi på allt sätt sprida kunskap om veteranidrotten och
rekrytera nya utövare. Veteran-SM, veteran-EM och veteran-VM är inte till endast för en
liten klick elitveteraner utan alla oavsett resultat är välkomna att ställa upp, och i ju fler
grenar desto bättre.
Även i dessa sammanhang gäller mottot ”Det är inte viktigast att vinna
utan att delta”. Vi kan, om någon skulle säga något surt om veteranidrotten, påpeka att vi
genom de intäkter som ett arrangerande av veteran-SM inbringar ger ett betydande bidrag till
arrangörsföreningens ungdomsverksamhet. Det har, så vitt jag vet, aldrig varit något problem
att hitta arrangörer av veteran-SM, och vi förstår alla varför. Jag är övertygad om att
veteranidrotten kommer att växa och med tiden bli en integrerad, helt accepterad del av
idrottsrörelsen. Vi som är födda på 40-talet och senare kommer inte att nöja oss med att
passivt se på eller hålla i måttband, tidtagarur och krattor när ungdomarna idrottar, nej vi
kommer att fortsätta med vårt aktiva idrottande så länge det skänker oss glädje. Jag brukar
tänka på käre idrottskamraten Harald Andersson som 90 år gammal fick sluta sina dagar
under kulstötningsträning på Sätra IP, där han förberedde sig inför nordiska
veteranmästerskapen i kastfemkamp. Någon månad tidigare hade vi stött på Harald livs
levande utanför idrottsplatsen i Söderhamn inför veteran-SM. Jag kan ännu se honom snygg
och fräsch stiga ur sin nya Mercedes, som han själv rattat hela vägen från Stockholm till
Söderhamn, och ansluta sig till oss ungdomar i 60-årsåldern. Må han nu stöta kula och kasta
diskus i en bättre värld, den fina gamla veteranidrottsmannen!

 

Sprid kunskap om veteranfriidrotten!

Så därför, kära veterankamrater, sprid kunskap om veteranidrotten och värva idogt nya
utövare. Livet som idrottsman slutar inte vid 35 eller ens vid 80, och det är aldrig för sent att
börja eller börja på nytt. Vi har på sista tiden kunnat glädja oss åt elitidrottsmän som fortsätter
att idrotta även efter fyllda 35 och delta i veterantävlingar med liv och lust (t.ex. Mattias
Sunneborn med fru Anna), och detta kommer säkert med tiden att bli allt vanligare. Vi bör
värna om dessa veteranidrottare på elitnivå som ett slags ambassadörer för vår verksamhet.

 

Det ska bli roligt att träffa er alla vid veteran-SM i Borås, veteran-EM i Finland, Stora och
Lilla veteran-SM i Småland, nordiska i Danmark och veteran-VM i Italien. Träna med måtta
och våga vila!

 

Jöran Westberg
Diskuskastare