Björn Kvists brev till VN:s sportchef Nikke Svensson

Hej Nikke!

Tack för artikeln, Nikke! Jag läste med intresse dina rader om Veteran-SM och andra tankar du delger läsarna av Värnamo Nyheter i din artikel. Några kommentarer vill jag dock göra;

Du frågar dig varför tävlingsidrott inte har någon åldersgräns; en märklig fråga. Av vilket skäl skulle en sådan gräns finnas? När upphör intresset av att finna den egna kroppens gränser? När upphör spänningen att stå på en startlinje? När upphör själva tjusningen av att utmanas av jämnbördiga? Är det när den fysiska utvecklingskurvan vänder? Är det när människor anser att man är ointressant att se på TV? Är det när man ska anses som mogen nog att inte vilja mäta sig med andra? Eller mäta sig med sig själv?

För många förändras målet med idrott eller annan fritidsverksamhet till att försöka utveckla sina egna barn. Andra inträder i tränarrollen. Några finner att man med stigande mognad kan kombinera både barn, tränarroll och egen utveckling. Det kallas många gånger för en stimulerande fritid. Tävlande är stimulerande. Varför ge upp ungdomens idrottsintresse efter pensionen, när man plötsligt har tid att utveckla sig och helhjärtat ägna sig åt sitt intrese? Varför sluta orientera bara för att man behöver käpp? Varför måste man pyssla med stavgång för att man råkar vara 50+. Varför, frågar jag dig Nikke, är fåfänga OK när man är mellan 20 och 30, men fel när man är 75? När slutar man jaga?

Jag är 42 och full av liv. Jag har passerat apex i livets utvecklingskurva. Jag jagar hysteriskt. Vilovecka nu, med kanske 20 km löpning. Nästa vecka innefattar två styrkepass och 40 km löpning plus 4 timmar sprintpass på bana. Jag kunde inte försvara mitt SM-guld på 400m i år pga familjen, som går före fåfängan men jag laddar om, likt Stefan Holm inför nästa OS, till nästa SM, fjärran från Värnamo. Varför strävar jag på? Varför strävar en 75-åring på? Av samma skäl som Stefan Holm och Susanna Kallur. Av samma skäl som Ragnar Skanåker. Av samma skäl som de flesta människor som aktivt utövar ett intresse.

Till saken hör att jag under de år jag hållit på förbättrat mina tider på både 100, 200 och 400m. Jag har förbättrat min hälsa. Jag inspirerar ung och gammal att hålla på med idrott. Jag välkomnar alla att delta på sina villkor. Jag är ett bra exempel på en person som aktivt påverkar sin hälsa och bidrar till föreningsidrottens utveckling på lokal, regional och nationell nivå. I likhet med många kollegor varav flera passerat både 70 och 80.

Du tycks vilja lägga en ribba för vad som är acceptabelt att ägna sig åt, i likhet med många inskränkta människor och rörelser. Du vill ha gränser för vid vilken ålder man får idrotta. Vilka andra gränser vill du ha? Är handikappidrott OK? Får man idrotta som homosexuell? Är kvinnlig ishockey någonting att satsa på? Kan man dansa som man? Att som sportjournalist försöka diktera acceptabla fritidssysselsättningar är inte riktigt renhårigt, för det väcker alldeles för många dilemman. VEM ska få idrotta? VILKA skäl är godtagbara för tävlande?? När slutar det vara kul att kasta en diskus? Eller försöka springa så fort man bara kan? När ska man sluta skriva artiklar i lokaltidningar?

/Björn