En gyllene resa i Kina 2007 - Reserapport från Folke Lindqvist


En gyllene resa i Kina 2007

av Folke Lindqvist

 

Vad gör Folke Lindqvist då han vill åka till Fjärran Österns Kina och vill vara säker på att han att klarar resan?

Svar: Jo han kontaktar Spring-Travel-resor och tar med sitt viv (fru) Ing-Britt som ser till att han kommer hem välbehållen till sitt älskade Korsberga i Småland.

 

Att åka till Kina

2007 är det år såväl denne man som hans fru Ing-Britt fyller 60 år. Då den Kinesiska kalendern går in i den ”gyllene grisens år”, vändes våra blickar logiskt åt öster och vi började fundera på att följa våra intentioner att åka till Kina. Vi är ju båda vana löpare och har dessutom kontakt med Spring-Time resor. Därför var vi bland de första att anmäla oss då resan utannonserades. Hel- halvmarathon samt 5 och 10 km fanns att välja på i ”Beijing-marathon” Vi valde halvmarathonsträckan. En förhållande låg avgift ca. 15 000 :- som inkluderade i stort sett allt gjorde att vi inte tvekade alls. Nu börjar snart berättelsen.

 

Resan till Kina gick helt utan komplikationer den 18:e oktober, då för övrigt Ing-Britt fyllde år. Hon höll låg profil så de flesta märkte nog inte detta. Reseledaren Odd Blaakkisruds fru Toril kom med en mycket fin brosch.

 

Resan började alltså bra och vi kunde känna oss nöjda då vi anlände till Beijings internationella flygplats efter ca. 7 timmars flygning. Vi möttes där av vår svensktalande guide Zhang. Han sa ”Nieho” och vi sa ”Hej!”

Zhang visade sig tala alldeles utmärkt svenska. Han berättade om Beijing (Norra Huvudstaden) med stor inlevelse. Staden har funnits i ca. 3000 år och varit huvudstad i ca. 1000 år. Det regnar inte så mycket i här på grund av hindrande berg, omkring 600 mm per år, vilket skapar problem att få vattnet att räcka till.

 

Byggs inför OS 2008

Det byggs mycket inför det stundade OS-året 2008. Men i Pekings hutonger (hutong= vattenkälla) märks inte byggandet så mycket. Vi besökte en familj och fick insikt hur det är att leva så nära varandra. Det starkt nedsmutsande och numera förbjudna koleldandet ska snarast åtgärdas genom att husen ska uppvärmas med elektriska element. Vi fick ställa frågor om hur det är att leva så här men även hur det var då Mao regerade. Jag tror det var mera jämlikt då som gjorde att folk kom varandra närmare. 15 miljoner innevånare gör staden trång, men alla verkade ”gilla läget” och man såg inga sura miner hos folket. Trafiken i landet skördar förstås många människoliv. Zhang berättade att trafiken tog ca. 5000 människoliv per år.

 

Man märker att luften inte är så bra vilket förstärks av sandstormar runtomkring som gör att sanden lägger sig på skor och andra klädesplagg.

 

Halsarna kan delvis renas av öl, som på kinesiska låter som ”Piteå”. Blodtrycket sänktes genom ämnen som finns i trädet gingko. Hos familjen i den hutong vi besökte, serverades vi en utmärkt middag, innan vi tacksamma forslades hemåt med cykeltaxi.

 

Himmelska fridens torg

Nästa dag den 20:e okt. fick vi reda på mycket av Zhang om Himmelska fridens torg som byggdes redan år 1420 enligt honom. Torget var enormt stort tyckte jag och det tog en lång stund att passera. Varken jag eller Ing-Britt är särskilt feta men när man jämförde midjemåttet på de soldater vi såg låg vi i lä. En grupp av dessa soldater mötte jag för övrigt en tidig morgon vid morgonjogg. De kom emot mig iförd full uniform med skärmmössan på !!

 

Vi var inte långt från Mao tse Dong´s öppna kista som jag och Ing-Britt tyvärr inte hann besöka, men ”Mao´s lilla röda” inköptes. Mao tse Dong tog makten 1949 troligen 1 okt eftersom det då är nationaldag i Kina. Mao dog 1976. Under hans tid var folket mera jämlikt och troligen mer nöjda eftersom de i stort sett hade samma lön. Olikheter när det gäller lön driver oftast på expansionen och därmed välfärden i landet. Alltså är allt i stort sett på gott och ont.

”Förbjudna staden” ”himmelens tempel och himmelens altare ” besöktes, och Zhang berättade målande om vad vi såg.

 

Vår guide berättade att siffran nio var helig eftersom den var det högsta entalet. Vi uppmärksammades på att det var nio trappsteg i alla trappor vi passerade på vår väg genom parkerna. Jag kollade så mycket jag kunde och kan nog bekräfta detta

 

Under ”massakern på Himmelska fridens torg”, dödades många studenter. Vi i Sverige minns nog en modig man som ställde sig framför en stridsvagn och stoppade den. I Kina går händelsen under beteckningen Händelsen. Detta hände 4 juni 1989.

 

Den Kejserliga staden

Himmelska fridens port passerades och Kejserliga staden. I Himlens Tempel återkom talet nio. Man gick i en lång belagd väg där cypresser växte utmed sidorna. Byggnaderna i alla dessa fantastiska konstruktioner har nog uttänkts av mycket snillrika personer. Men de har kostat både pengar och människoliv. Att frakta fram materialet till stolparna var det som kostade mest liv. De tillverkades av ett lövträd som inte finns numera. Det hette Namo-trädet. Ett oerhört starkt och hållbart träslag som nu alltså är bortskövlat.

 

Man kunde också höra ljudfenomen vid en rund mur samt se ett gammalt par som jonglerade med en hård boll de spelade till varandra och fångade graciöst. Några av oss försökte efterlikna dom men det gick inte så bra.

 

Kvällen avslutades med en akrobatikshow. B.l.a lyckades 12 personer samsas på samma cykel. Vi är 12 personer i vår grupp i hemtjänsten på Stensväg. Vi skulle alltså klara oss med en cykel på hela gruppen. Vilken besparing för Vetlanda kommun. Tanken svindlar! Men vem trampar?

 

Tävlingsdag 21 oktober

Tidigt nästa dag forslades vi till de olika startplatserna. Eftersom jag och Ing-Britt skulle springa halvmarathon (21097,5 meter) var startplatsen helt nära den plats där invigningen av OS sker nästa år (2008) Startskotten ljöd redan en kvart efter 8-slaget på morgonen så det var tidigt. Att man hörde skottet var ren tur för det var ett infernaliskt larm runt omkring av glada människor. Men både Ing-Britt och jag trivdes. Strax innan start träffade vi en kvinna som kom från Västervik och som kände en av mina bästa vänner Tor-Björn Ivarsson. Jag tror han var farbror till henne. Världen är liten.

 

Loppet gick bra både för Ing-Britt och mig. Vi träffade många trevliga människor utmed vägen. Vad sägs om en Belgare som var 2,17 m i längd (drygt 47 cm längre än mej) människor med flaggor,  hjulband som drevs fram med en pinne hela vägen, barfota löpare med mera  med mera…Listan kan göras lång.

Viktigast för mej var dock att det gick bra för Ing-Britt, och det gjorde det ju. Jag var bäste man i vår grupp och jag tror att Ing- Britt var åttonde personen från Sverige som sprang halvmarathon.

 

Maran vanns av en kenyan på drygt  2, 08h En mycket bra tid. Bäst bland svenskar var Christer Frei, Oskarshamn också på en mycket bra tid, 2,45 tror jag. Kvällen avslutades med middag och medaljutdelning. Medaljen ordnades fram av utmärkte reseledaren Odd.

 

Kinesiska muren 22 oktober

Dagen efter besöktes Kinesiska muren. Den är både från Ming och Quing – dynastin. Från början gjord av stampad lera,  men på Mingdynastins tid av sten. Muren är drygt 600 mil så det tog nog några dagar eftersom de troligtvis inte hade några moderna redskap som vi har. Grävmaskiner, bulldozer osv.

Materialet i bergen runt omkring var enligt Zhang, granit och kalksten. Man nästan citera Hasse Alfredsson  ”Jag har bara varit här några dagar, men det är ansträngande!” slut citat.

 

Efter besöken ställdes kosan till att bese tillverkning av sk. Cloissonneartiklar. Cloisonne är då man lägger i färg, efter olika omgångar av bränning, i  förväg påklistrade ”formar” av tunt kopparmaterial. Efter slipning blev det en vacker lyster och underbara färgkombinationer. Redan råupplagan var för mig ett konstverk. Färgbränningen skedde under kort tid ca 7-8 minuter vid 700-800 grader C.  Färgerna tillverkades ofta av färgpigment i stenar som fanns i trakten.

 

På kvällen träffade Ing-Britt och jag på en ”glad i hatten man” från Australien som ”intervjuade oss” från Australienska TV-stationen …någonting. Hans hustru filmade det hela Kul Kul

 

Gymnastik i en park 23 oktober

23/10 Började vi med gymnastik i en park. Ing-Britt tog kort när jag dansade med. I den parken fanns det ett träd där siste Kejsaren i Mingdynastin ? begick självmord 1644 efter uppror av Li Zichen och inför risken för nesan att förlora mot honom tog han detta drastiska beslut. 16 av hans konkubiner som kanske hoppades att vara av med ”gubben” tvingades att också begå självmord genom hängning. Svårförklarat. Stämningen lättades upp av att en flöjtspelande man spelade ”jag är lapp och jag har mina renar”. På dagen besöktes Beijing Zoo där vi såg Kinas nationalsymbol Pandan. Det påstås att just den här Zoo´n är världens äldsta. Ja vem vet? Det finns visst bara 350 st Pandor i hela landet så man måste ju vara rädd om dessa. Söta är de i alla fall och vädjar till barnet inom oss.

 

Vi besökte också det så kallade Sommarpalatset där kejsarna kunde koppla av under sin semester. Där regerade även en ”redi käring” minst sagt Kejsaränkefrun Zui Se som lade stor del av rikets förmögenhet på teatersalonger och Beijing Operahus. Kul kanske för dom men inte för folket. Kul var det defenitivt inte för dem som råkade göra fel. De straffades hårt.

 

Åt på tre bord

Hon hade även extravaganser när hon åt. Det räckte inte med ett bord utan det måste vara tre då hon dinerade. Det var hon som lade större delen av försvarsbudgeten på att restaurera den s.k. Marmorbåten. Som alltså inte kunde segla utan endast användes för utsiktens skull. Vi gick i en lång passage som var 728 m lång. Tur att man inte var Kinas osnabbaste man= Longsam!

Pärlbutik besöktes och man såg genast lyster i kvinnornas ögon och förskräckelsens i männens.  Man såg några ta ett tag åt hjärtat andra åt bakfickan där plånboken brukar vara ”Ett lite smycke för ca. 8000:- är jag väl ändå värd ” fruktade många nog att få höra. Nej skämt åsido vi köpte lite men inte så dyra saker, men vi kunde ha gjort det Ing-Britt köpte ett vackert sidentyg hon kan göra något bra av. Vi besökte också ett Lamatempel men vi besökte ett sådant även i Shanghai så jag berättar nog mer därifrån. Annars blir det väl en hel roman och kanske lite jobbigt, både för läsare och för mig. Kvällen avslutades på restaurang där vi intog den berömda Pekingankan (det finns mer än en).

 

Tystnaden var öronbedövande 24 oktober

Dagen efter var vi en grupp som åkte med buss upp till kinesiska muren för andra gången, till Simatai där muren bildar gräns mot Mongoliet. Tystnaden var ”öronbedövande” vid 5: e tornet där Ing-Britt och jag beslöt att stanna för intag av matsäck med medhavd burköl. Samma tystnad har vi upplevt i Korsberga några gånger. Unikt för många.  En man med sk. Wakie-Talkie tittade misstänkt på oss och vi misstänkte att han väntade sig att vi skulle slänga våra burkar i terrängen. Men inte, han väntade bara på att få ta hand om våra urdruckna ölburkar så han kunde panta dem. Så kan naturvård också ordnas! På vägen ner blev jag lat och använde en ensam-linbana att åka ner, den kostade 30Yan lika många kronor ungefär. Vid starten var det ca 30-40 m ner till marken så jag hade nog slagit mig om jag ramlat.” Men det var väl inte så farligt om det inte hade kommit något blod” som min son Andreas ansåg, då jag ramlade ner från uthustaket (3m) då han var liten. Viktigt var att våra guider och chaufförer fick till sig vår tacksamhet och det tror jag de förstod. Det kändes som jag har fått en vän för livet genom Zhang.

 

Avresedag 25 oktober

Nästa morgon var avresedag för oss som skulle till Shanghai och vi skyndade oss för att hinna köpa de sista viktiga sakerna som dels behövdes på resan under natten men även hemresan. Ing-Britt gjorde nog ett bra köp när hon lyckades få tag på en lagom stor och praktisk resväska som det visade sig precis klarade våra behov. Priset blev av det facila slaget 250Yan. Mycket för pengarna. Tur var det också att vi fick så bra ressällskap i sovkupén. Barbro och Karl-Gustav från Vasa i Finland. Vi lärde oss mycket av varandra. Inte alls någon kritik på de andra i sällskapet, men man blir ju glad då man får det bästa. Vi sov nog bra allesammans under den drygt 120 mil långa resan genom natten och vaknade lagom innan Odd skulle väcka oss. Så vi kunde skämta med honom och undra när han skulle komma. ”Ja en dryg timma har vi nog väntat” sa vi och hade svårt att titta honom i ögonen.

 

Guidning i Shanghai 26 oktober

Efter incheckning, för oss på 19 våningen, var det dags för mer guidning. Denna gång genom vår engelsktalande guide Linn. Hon berättade på bra engelska om denna moderna stad som ändock är 700 år gammal. En helt ny sorts stad har i princip vuxit fram sedan 1990 alltså på 17 år. Tur då att de samtidigt behållit mycket av det gamla så man fick väldigt många intryck att smälta även där.

Först besöktes Bund som betyder ”Flodsida” och som vetter mot den nya moderna staden. Byggnadsstilen är engelsk.  Linn berättade om det s.k. Opiumkriget som skedde 1840 och som gjorde staden intressant att placera pengar i. Opium är ju ett gissel, men här var det nog nödvändigt för att staden skulle expandera. Som så många gånger så var det västerländska intressen som styrde.

 

Staden ligger vid floden Hunang med 19: e road som huvudgata. I staden finns också det tredje högsta TV-tornet i världen. Inte så snygg att titta på enligt min mening men väldigt hög. 469 högt torn imponerar så folket i staden måste vara stolta. Staden har enligt guiden 17 miljoner innevånare så det var många som trängdes! Vi åkte upp med hissen på 259: e våningen för att bese staden. Det kan man förstå eftersom det gick fortare, bara ca. en minut. Däruppe var det ett öronbedövande larm eftersom det var många även där. Men många var barn och då har man ju stort överseende. Shanghai var från början en liten fiskarby och betyder troligen ”Fiskaren HO´s by”. Guiden kallade, efter vad jag uppfattade, alla byggnader för ”Beauty´s” (skönheter) och det fanns det många men alla var det inte. Den vackraste fanns i min närhet men det vågar jag inte nämna för då blir hon högfärdig!

 

I Buddatempel 27 oktober

Andra dagen i Shanghai var vi i ett av många Buddhatempel. Buddism är den största religionen i Kina, en av många. Buddha föddes för c. 2500 år sedan. Omkring 500 år före Kristus alltså. Vi var i ett som kallades ”Four Kings Hall” (4 kungars rum) där man såg i regel 4 uppsättningar av Buddha. Vi såg även en Buddha som var tillverkad i s.k. Jadesten. En halvgenomskinlig sten som är mycket dyr. Statyn var tillverkad i ett stycke och inte liten, imponerande.

Svastikan, prydde Buddhastatyns bröst vilket förbryllade något eftersom det var nazismens symbol. Men jag förstod sedan att det var ett effektivt sätt för den föreningen att förlöjliga ett annat lands religion. Vi var också på stadens museum där vi bl a. såg en utställning om landets minoritetsfolk. Hanfolket dominerar av 56 olika folkslag i landet. 95 procent tillhör detta, men de andra 5 procenten var alltså viktigare!

 

Man kunde också se en utställning av Goja, målaren men även Rembrant skulle representeras senare i november. Ungefär då jag skriver denna berättelse. När jag sitter här min kammare och skriver tänker jag också tillbaka på att vi missade att träffa Liu Xiang. För många säjer detta namn inte något, men han har världsrekordet på 110m häck och är OS-mästare. Han bor och verkar i Shanghai och är där mer eller som en stor idol inom musiken, med nackdelen att vara påpassad av hysterin runt om kring. Det vore en dröm att få träffa denna man. Men för att citera från filmen ”Triumfens ögonblick” ” den lille ska inte fråga efter den store utan tvärtom, då växer den lille.”

 

Stadsträdgården i gamla staden lät som en mycket stor trädgård och jag tänkte att det nog skönt att där få springa sin morgonjogg. Men trädgården var nog inte mycket större än vår trädgård fast den verkade större eftersom den hade byggts så som den hade. Man såg också sinnrika lösningar där man av formen på en port kunde få intrycket av en fin målad tavla. Hur rik man var kunde man se på hur hög tröskeln var. Jag ska kolla hemma i Korsberga. Man imponerades också av alla sniderier i vissa dörrar.

 

Dagen avslutades med shoppingrunda. Lite pinsamt att se tiggare som verkade vara fler här än i Beijing. På 26 våningen på vårt hotell avslutade vi i stort sett med en fin supé som min hustru Ing-Britt bjöd på. Sent i säng. På natten drömde jag att jag var på Värendsvallen hemma i Växjö. Allvädersbanorna hade spolats bort av regn och vi löpare hade rent ut sagt ett rent helvete på de mjuka banorna. Sprinters fick gräva sina startgropar i gruset som man gjorde på ”gamla goda tiden”.

 

Hemresa med problem 28 oktober

Sedan åkte vi hem för att i Sverige mötas av vissa problem. Ett bolag från Canada som heter Bombardier tror jag har levererat flygplan till Sverige som inte fungerar så bra, och därför har orsakat SAS många inställda flygturer vilket även drabbade oss. Vi blev erbjudna en natts övernattning vilket vi tacksamt tog emot. Att vi också fick frukost gjorde att tillvaron inte blev så dåligt som fruktat.

 

På flygbussen träffade vi dessutom Lars Jörbrink. En elitlöpare från förr som vann SM 800m 1979 berättade han och blev tvåa 1980. Det sista kan jag verifiera eftersom jag såg det. Han berättade att han fått telefonsamtal från Svante Berggren, en annan god människa, som hade ringt och berättat att Arne Andersson, som hade ett antal världsrekord under 40-talet fyllt 90 år i dagarna, samtidigt som han undrade om de skulle uppvakta. Jag önskade naturligtvis vara med i hyllningskören eftersom jag träffat denna underbara man. Inte bara vid en utbildning uppe i Nässjö, ledd av Svante Berggren, utan även i Krokom i Jämtland då jag lyckades ro hem tre guldmedaljer åt min klubb Eksjö Södra. Arne var där med ”Stora grabbars förening” där man samlar poäng i olika mästerskap för att bli medlem. Jag träffade även Toini Gustavsson-Rönnlund som man ser stundom i TV-reklamen där hon propagerar för att samla in pengar till Hjärt- och lungforskningen tillsammans med sin man Assar. Toini tog två guldmedaljer på skidor i OS 1968 då mästerskapen arrangerades i Sapporo i Japan.

 

Vi var inte helt positiva att ta flyget till Trollhättan i ett litet flygplan men det verkade vara enda alternativet för oss att komma till Göteborg och Landvetters flygplats. I Trollhättan väntade taxi som tog oss till staden.

 

Tro gott om människorna

Efter några dagars vila var det sedan åter dags att komma tillbaka till vardagslunken här hemma i Vetlandatrakten. Att vattenrenaren nere i källaren hade gått sönder kändes efter vad jag hade fått sett och upplevt som ”piece of cake” som ungdomarna säjer. Reparationen kommer att kosta kanske mer än 20 000: Pengar är nog bra men svåra att ta med sig i graven.

Min devis: ” Tro gott om alla människor ända tills du blir överbevisad”.