Veteranfriidrott berikar mitt liv av C-E Särndal


22/09/2008

 Veteranfriidrott berikar mitt liv – bidrag till IFK Lunds jubileumsskrift 2009
av Carl-Erik Särndal

När jag började skriva detta bidrag till IFK Lunds jubileumsskrift insåg jag, förskräckt över hur tiden flyger, att i IFK Lunds 90-åriga tillvaro har jag en 50-årig delaktighet, periodvis åtminstone. Vi som var aktiva kring 1960 kunde ännu träffa, eller i varje fall höra talas om, dessa legendariska personer som byggde upp klubben på 20- och 30-talen. Jag var friidrottssenior i IFK Lund 1959-1967, sedan kom ett långt hopp till perioden som aktiv veteranfriidrottare för IFK och Sverige, från 2003 tills vidare. Av en slump började mitt veteranidrottande. I dag, sex år senare - ja, tio egentligen, för det tog fyra år av träning, mer eller mindre effektiv, innan jag 2003 vågade ta steget till att tävla - kan jag säga att veteranidrotten blev ett glädjerikt inslag i mitt liv. Väl inne i tävlingsmaskineriet blev det allvar av. De internationella framgångarna kom, träningen blev rationell, tog mycket tid.

Mina intryck av ”friidrott i modern tid” kommer alltså mest från veteranverksamheten, så jag väljer att säga något om den inför detta IFK-jubileum. Organiserad veteranfriidrott är ju ny, den fanns inte på 60-talet; den är ännu främmande för många.

Alla (ja, nästan alla, i alla fall) vet att man veterantävlar i femåriga åldersklasser, från åldersklassen 35-39, och så vidare upp till 90+. Anledningen är lätt att förstå: Resultaten i friidrottens alla grenar är starkt åldersberoende. Om vi nu undviker ordet försämring, så kan vi säga att resultatnivån ändras markant med ålder. Förutsättningarna jämnas ut genom att man tävlar med i stort sett jämnåriga. Andra idrotter har sina egna sätt att justera, som till exempel golfens handikappsystem.

Värdera prestationer

Ett drag i veteranfriidrotten är att det är vanskligt (utom för de allra mest insatta) att rättvist värdera prestationerna. Man hör en siffra och man undrar: Hur bra är det där veteranresultatet egentligen? Ett resultat får mening först när det sätts i relation till sin åldersklass. Men att hålla reda på resultaten i alla åldersklasser, alla grenar, uppdelat på män och kvinnor, dessutom med varierande tyngd på redskap i kast och hindrens höjd i häcklopp, allt detta kan trotsa även den mest insatte sportjournalists ambition och förmåga. (Informationen hämtas förstås lätt på nätet.)

Till exempel, 635 cm i längdhopp i klass Män 55-59, är det ett bra eller ett dåligt resultat? Det ser kanske inte imponerande ut när nästan nio meter har uppnåtts av mänsklighetens främsta i den grenen. Är 4.40.92 en bra tid på 1500 i klass Kvinnor 50-54? Det ser kanske inte heller imponerande ut. Svar: Båda är gällande världsrekord i sina klasser; lätt kollat i rekordlistorna på World Masters Athletics (WMA) website. Och till ”yngre kritiker” kan vi säga: ”Försök själv, när du nått den åldern med hälsan i behåll.”

Nästa egenhet hör ihop med föregående. Den gäller medias och andra tyckares inställning och sätt att reagera. TV eller press, till exempel på orten där ett veteranmästerskap, SM, EM eller VM, arrangeras, de vet ibland inte riktigt hur de ska bete sig. En fallgrop de råkar ut för är att ”skjuta över målet”: Ett reportage kan ge intryck av att vilja säga ”är det inte fantastiskt, att denna 90+X år gamla person kan springa 100 meter på 20+Y sekunder”, underförstått på dessa ben som inte ser lika fräscha ut som en vältränad 22-årings. Prestation, det håller den ivrige reportern nog med om att det är, en sorts prestation i alla fall. Och de tappra idrottskamraterna i åldersgrupp 90+ kan vara väl värda uppmärksamheten. Men varför riktar inte media minst lika stor uppmärksamhet mot resultaten till exempel hos de vältränade 45-årsveteranerna, en grupp där deltagarantal, konkurrens och träningsintensitet är betydligt större? Ett internationellt mästerskap ger lysande prestationer i många av de yngre klasserna, men glöms ofta bort av media.

Bättre trots allt skjuta över målet än rikta slag under bältet mot veteranidrotten, som det blir när media, eller tyckare i allmänhet, säger något stil med: Varför envisas folk över 60 att vilja tävla? Motionera lite i skymundan kan vara en sak, men varför i fridens namn tävla på friidrottsarenor? Det finns en minoritet som jämställer veteranidrott med ”sysselsättning för ego-fixerade pensionärer”. Dessa tyckare borde informera sig innan de uttalar sig.

Vem blir veteranfriidrottare?

Vem blir veteranidrottare? Lite mer preciserat frågar jag: Hur blir man idrottsälskare, inte passiv utan aktiv, och framför allt, hur fortsätter man långt upp i åren att vara det? Bland det mest intressanta tycker jag är att höra veterankamraterna berätta om sin idrottsliga historia. Hur har idrotten spelat in i ditt liv? Själv får jag tillfälle gå tillbaka i tankarna, till hur gnistan tändes hos mig, när jag som liten grabb läste Rekord-Magasinets analyser om Sveriges då mycket stora medaljchanser inför första efterkrigs-OS London 1948. Alltsedan dess, när jag tänker efter, har jag aldrig upphört att  tro på idrotten: dess värde för människors liv, som ett friskhetsideal, som en fostrande folkrörelse. (Men jag tvivlar på, och tar avstånd ifrån, hypermerkantiliserad publikunderhållning med viss idrottslig anknytning, typ National Hockey League.)

Bland veterankamraterna finns ”de som aldrig slutat”, de som var aktiva i senioråldern, ofta i svensk elit, och de har bara fortsatt. Där finns "de som börjat igen” efter långt uppehåll (som i mitt fall), en del var mycket lovande friidrottare under skoltiden men slutade i förtid för annat kom emellan. Kategorin som jag beundrar kanske mest är ”de som satt igång sent omsider”, utan tidigare tävlande, allmänt friska och spänstiga personer naturligtvis, en del har hållit på med tennis eller skidor eller annan idrott. Och ibland träffar man någon i den nostalgiska kategorin som gärna ”vill komma igång igen”, men med 47 år eller så på nacken kan hindren vara många: att familjen och jobbet gör (berättigade) anspråk på den tid som ska läggas ner på träning för att ”det ska bli något”, att det gör kroniskt ont någonstans i kroppen, att överviktskilona har blivit för många och svåra att ta bort, att man föredrar att lägga sina pengar på annat, för veteranidrottarna betalar i regel resorna ur egen ficka, ibland dyrbara resor till de stora internationella mästerskapen.

Alla åldrar idrottar på Djurgårdens idrottsplats

Om mina egna insatser: Jag nämnde att av ren slump började jag ”lattja” med veteranhöjdhopp, 62 år gammal, på det mest friidrottsvänliga ställe jag vet i världen, dit familjerna kommer med sina småttingar och alla åldrar friidrottar på banorna där: Djurgårdens idrottsplats i Helsingfors; förundrad fylls jag av lusten att själv hoppa över häckar eller ribba, att löpa eller kasta. Liknande glädje inför ett träningspass inomhus vintertid känner jag i den ljusa höga Sätrahallen i Stockholms södra förorter.

Mina träningstimmar blev allt fler och framför allt effektivare. Ett antal gånger blev jag världs- och Europamästare i veteranhöjdhopp, blev vald till Europas bästa veteranfriidrottare 2007. Världsrekordet som jag har i klassen Män70-74 är 159 cm (tills vidare). Tyckarnas omdömen om siffran, alltifrån ”småbarnshöjder” till ”är det inte fantastiskt att en 70-åring kan o.s.v.”, kan jag bortse ifrån; jag vet att resultatet skapades genom många många, oftast glädjefyllda, träningstimmar - och av bra anlag för idrott. 

Livet har berikat mig på olika sätt; när ”Du gamla du fria” spelas och jag är högst på pallen är det ett utslag till utav ”underbart är kort”. I det ögonblicket tycks det att jag inte blir äldre än så här. Åldrandet finns inte, men symboliken till idrottens ära finns finns helt och hållet: I tävlan med kamrater från andra nationer lyckades jag. Evig ungdomlighet, även om den känns bara ett ögonblick, det är nog en av anledningarna till att jag, liksom grabbarna och tjejerna i 90+, håller på med veteranidrott.