Wachen berättar en fantastisk historia efter IVSM i Huddinge


En fantastisk historia efter IVSM i Huddinge

 

Av Torsten von Wachenfedt, Ystads IF

 

"Helt otroligt" för att ta till en allt mer sliten klyscha i svenskt idrottsspråk när någon beds uttala sig om en insats i idrottsvärlden. Jag må själv säga att hela storyn förefaller, just det helt otrolig, och i vilken jag själv spelar en skäligen enkel huvudroll tillsammans med fyra betydligt mer klarsynta och handlingskraftiga, vänliga och omtänksamma personer. Så här har du min historia.

 

En pytteliten och tung kula

Inne-SM i Huddinge är över för min del. Tillsammans med allround-fenomenet Kenneth Arvidsson, MAI, lämnar vi hallen och kånkar iväg med våra väskor till busshållplatsen inte så långt från hallen. Jag hade två väskor att ta hand om. En stor och en pytteliten, men tung. I den låg nämligen min 3-kiloskula, som jag kånkat med mig från Ystad, men inte kunde använda eftersom den vid kontrollvägning i hallen visat sig vara tre gram för lätt. Trots att den dagarna innan vid kontrollvägning på Posten i Ystad vägde exakt gränsvärdet 3 kilo.

Naturligtvis fick jag inte använda den… vad spelade det för roll att jag asat den med på cykel, pågatåg, snälltåg, taxi och buss.

 

Nu skulle jag hem med den, inte märkte jag att den var tre gram för lätt. Jag ställde kulan i den lilla, lilla väskan intill min stora väska. Och så väntade Kenneth och jag på bussen. Den kom så småningom. Då tog jag min stora väska och hoppade in i bussen... Inte förrän det var dags att byta till pendeltåget upptäckte jag att den lilla väskan "hade försvunnit"... Optimisten och realisten Kenneth tröstade mig - det är klart att nån hittar väskan och ser till att du på något sätt får den tillbaka. Hm, sa jag. Till saken hör att jag i en sista åtgärd innan jag åkte iväg hemifrån klistrade på en liten namnlapp med namn och adress.

 

Tre Lundaflickor är räddningen

Och nu händer det otroliga - som ju Kenneth förutspådde: nån halv timme efter jag glömt väskan trallar tre lundaflickor Asta Larsson, Sonja och Kerstin Nilsson in i bussväntkuren, och ser väskan. OCH gör något, också. Efter rådslag tar Kerstin väskan med kulan och knatar tillbaks till hallen. Där träffar hon Kenneth Jansson som ska köra hem till Helsingborg omgående och lovar ta hand om min lilla, tunga väska. Och han vet, den Kenneth, att jag och den andra Kenneth - som var så säker på att hans scenario om väskans tillrättakommande - var på väg till tåget . Och han vet hans telefonnummer, och ringer från bilen och talar om vad som hänt. Så Kenneth A. berättar det omgående för mig.

 

Väl hemma i Ystad ringer jag Kenneth Jansson i Helsingborg och avtalar med honom plats och tid för ett snabbmöte i Helsingborg. Mellan en tågpaus i Knutpunkten på tisdagen möts Kenneth och jag. Och med den lilla kulväskan i vänsternäven for jag tillbaka hem till Ystad.

TACK ALLA här inblandade för det lyckliga slutet: Kenneth Arvidsson – Asta Larsson - Sonja Nilsson – Kerstin Nilsson - Kenneth Jansson. Inte fan trodde jag att nånting sånt här skulle kunna inträffa i verkligheten!