Veteranfriidrott - en fråga om glädje insändare från Jöran Westberg


Veteranfriidrott – en fråga om glädje

av Jöran Westberg, Huddinge AIS

 

Så är då ännu ett tävlingsår avslutat och som vanligt inställer sig ett visst vemod. För oss kastare känns det måhända också litet snopet eftersom vi är vana att avsluta tävlingsåret med veteran-SM i kastfemkamp, oftast och helst i Bottnaryd i de småländska skogarna. Men så inte i år, tyvärr. Kastfemkampen genomfördes redan i juni, enligt de flesta alltför tidigt på säsongen.

 

Vänskap och goda känslor

Oavsett hur vi lyckats nå våra idrottsliga målsättningar under den gångna säsongen tror jag att vi alla kan vara ense om att året gett ofantligt mycket av vänskap och goda känslor, tillräckligt för att vi ska orka ta oss igenom ytterligare en tung vinter utan alltför djupa depressioner. Vi har ju också vintersäsongen att se fram mot med SM i Bollnäs och Nordiska i Jyväskylä, Finland. Jag vill här passa på att tacka alla mina kamrater inom veteranidrotten för den vänskap och värme jag fått ta emot. Våra tävlingar alltifrån DM till VM är ju rena orgierna i glädje och gott kamratskap. Med en gammal klyscha kan man med rätta säga att vi inom veteranfriidrotten utgör en enda stor familj alltifrån ledare och funktionärer till aktiva och deras anhöriga. Vår idrott med stort F, friidrott, är ju också något helt annat än ett vanligt tidsfördriv av typen golf, som saknar den positiva effekt på människans kropp och själ som friidrott och då speciellt diskuskastning har. Även kulstötning, släggkastning och viktkastning har en nästan lika stor formfulländande effekt på människokroppen och saknar liksom diskuskastning den ”uttunnande” inverkan som löpning och hopp tycks kunna ha.

 

Diskuskastning och midjemått

Spjutkastning, som av vissa kastare med rätta mer betraktas som en löpgren, bör dock helst undvikas på grund av dess invalidiserande effekt. Diskuskastningens inverkan på midjemåttet är omtalad, själv ligger jag konstant på 130 cm, och om jag märker att måttet börjar sjunka under denna nivå går jag bara ut och kastar litet mer. Denna positiva bieffekt av diskuskastning borde studeras mer vetenskapligt. Nämnas kan att det bland oss diskuskastare finns de som når ansenliga 1,78 cm, dvs. en hel famn, i midjemått. På senare tid har vi i HAIS kunnat glädja oss åt en stor tillströmning av intresserade kastare på veteransidan. En del av dessa har vi dock tvingats avfärda då deras enda syfte har varit att skaffa sig den diskuskastarkropp som brukar göra ett så starkt intryck på det motsatta könet. I förra veckan blev jag även uppringd av en dansare som var intresserad av just diskuskastning. Han ansåg sig genom sitt yrke redan kunna rotera och ”skutta runt” men framförde som skäl för sitt kastintresse att han för något barnlustspel måste skaffa sig den trevliga rondör som är utmärkande för kastare och som hans roll krävde. Eftersom hans skäl hade ett högre syfte och väl stämde överens med klubbens humanistiska inriktning, välkomnades han med glädje till vår förening. Jag har tidigare erfarenhet av kastintresserade skådespelerskor. I samband med att stadsteaterns Unga Klara satte upp en pjäs där en ung kulstöterska hade en av huvudrollerna blev det min uppgift att lära skådespelaren en trovärdig kulstötningsteknik.

 

Kamratskap och medaljer

Jag vill också passa på att hylla alla er veteranfriidrottare som sätter kamratskapet före alla medaljer, men också alla er som liksom jag själv helst tar alla medaljer själv. Jag vill hylla alla som hoppar långt och även alla er som hoppar kort. Min idrottskamrat Georg Boström från Mälarhöjdens IK, som jag känner sedan mitten av förra århundradet, hoppar väldigt kort. Vid årets veteran-DM på Sätra IP hoppade Georg 1,46 meter i längd. Georg har nyligen ”sadlat om” från höjdhopp till längdhopp och hoppas kunna förbättra sitt resultat ytterligare till nästa veteran-DM. Vid veteran-DM på Brunna IP år 2005 hoppade Georg 0,60 i höjd och då ribban hotade att hamna under mattkanten beslutade Georg, trots att glädjen över att ”hoppa högt” fanns kvar, att byta till en mer lämplig gren såsom längdhopp. Georg stötte en gång i tiden över 15 meter med seniorkulan och har flera medaljer från EM och VM i styrkelyft för veteraner. Tyvärr sätter numera en s.k. frozen shoulder stopp för längre stötar. Georg arbetar till vardags som psykiatriöverläkare och har sett mycket av den mänskliga naturens mörkare sidor och hyllar därför, i likhet med den store psykoanalytikern C. G. Jung, den lekande människan, Homo Ludens. Det skulle aldrig falla den evigt unge Georg in att lägga hoppskorna eller de gamla östtyska balettskor som han använder vid styrkelyftningens marklyftmoment på hyllan.

 

En stor profil

En annan stor profil inom veterankastarkretsar är den väldige kulstötaren Torsten von Wachenfeldt, allmänt kallad Wachen och tävlande för Ystads IF. Jag såg Torsten stöta kula första gången redan på 50-talet när min pappa ledde mig i handen till Olympiastaden i Stockholm för att titta på en friidrottslandskamp och därigenom för alltid göra mig till en slav under kastandet. Torsten har sedan dess vunnit ett flertal guldmedaljer vid internationella veteranmästerskap och har innehaft flera världsrekord. Som 70-åring stötte Torsten 15 meter med 4-kiloskulan, ett resultat som inte många kulstötare i klass M35 skulle klara av ens med samma redskap. Efter att ha drabbats av sjukdom stöter Torsten numera inte så långt men fortsätter oförtrutet att utöva sin idrottsgren utan rädsla för att förlora mot sådana som han tidigare utklassat rejält. Torsten är en i alla avseenden stor människa med en skön humor som gläder oss alla. När Torsten vid ett veteran-SM blev tillfrågad om sin placering blev svaret:     - Jag kom fyra. - Hur många var ni då? - Vi var fyra, och om vi hade varit fem hade jag blivit femma. Må Torsten hänga med i många år framöver. Torsten tappades i somras på ett tiotal liter vatten och tvingades avstå från årets veteran-SM. Enligt ryktet är dock Torsten redan på gång igen och vi hoppas att han gör come back vid veteran-SM i Bollnäs i vinter.

 

Kastarnas skyddshelgon

På tal om profiler inom idrotten måste jag även få nämna min klubbkamrat och gode vän Hans Sköldsäter, en stöttepelare i min förening Huddinge AIS, Sveriges utan jämförelse förnämsta friidrottsförening känd för sina anspråkslösa men duktiga kastare. Hasse är kastarnas speciella skyddshelgon (Sankt Hans) och måste nog utnämnas till en av Sveriges mesta och bästa kastfunktionär. Det finns inte en tävling som inte Hasse hedrat med sin närvaro. Han kallas trots ansenlig ålder ständigt till olika tävlingar runt om i landet för att – visserligen, som det ryktas, mot ett ofantligt gage - som tävlingsledare hålla ordning på arrangemangen. Ibland blir han till och med bjuden på mat. Vid senaste veteran-SM fanns det bara en rostig slägga och några andra saker som påminde om kastredskap på plats när Hasse anlände till tävlingsorten i sin ”Lamborghini”, men med några osande eder från Hasse ordnades saken snabbt upp till alla kastares belåtenhet. Så ryktet om att Hans Sköldsäter skulle vara ”stöldsäker” (en benämning han fått i sin tidigare verksamhet inom säkerhetsbranschen) är fullständigt falskt, han stjäls nämligen ständigt från sin moderförening. Jag vill tacka Hasse för hans varma hjärta och omsorg om oss kastare. Vi är ju som bekant ett känsligt släkte och behöver ofta tröstas i nederlagets stund eller dämpas något när vi efter något lyckat kast far runt tjoande och skuttande. Ett bevis för Hasses förståelse för speciellt oss diskuskastare fick vi för länge sedan i samband med ett nordiskt veteranmästerskap på Jerikovallen vid Källbrinks IP. En av de finska veteranerna kastade sin diskus långt in i skogen. Diskusen kunde trots flera timmars letande i Huddingeskogen inte upphittas och den finske kastaren förklarade med tårarna rinnande nedför de fårade kinderna att han nog fick återvända till Finland utan sin ”bäste vän sedan många år”. När klenoden några år senare upphittades och i något rostigt skick återställdes till ägaren fick klubben motta ett tackbrev som visst var fem sidor långt i vilket Hasse utnämndes till ständig ”hederskastare” i den finska klubben med fritt inträde till alla klubbmästerskap. - Vi får heller inte glömma Hasses fru Sonja, en kvinna av bästa sorten, som förutom att hålla sin Hasse i strama tyglar (vilket ju kan behövas ibland) även svarar för utspisningen av klubbens funktionärer i samband med olika evenemang, nu senast vid nordiska veteranmästerskapen i Huddinge. Hon har också alltid visat mig särskilt stor förståelse när jag som kastare tyckt mig vara berättigad till en extra stor portion eller till och med till flera.
 

Hyllning till alla veteranfridrottare

Jag vill slutligen hylla alla aktiva veteranfriidrottare, t.ex. alla dem som springer ett helt varv runt banan innan de går i mål och sedan trots skavsår fortsätter ännu fler varv för att gå i mål gång på gång. Ibland har man också ställt upp speciella hinder på banan för att göra det ännu svårare att springa. Jag vill också hylla alla gångare som får skavsår inte bara på fötterna. Men speciellt vill jag ändå hylla alla er som kastar långt i spjut, det är inte lätt. Till er kategori kommer jag aldrig att höra. Jag vill också hylla alla er som kastar kort i spjut, under 20 meter, ty er skara kommer jag snart själv att tillhöra.

 

Författat på uppmaning

Jöran Westberg

Diskuskastare i Huddinge AIS