Christer Svensson grävde guld i Kanada


Christer grävde guld i Kanada

reserapport av Christer Svensson från IVVM i Kamloops

 

Nu kan jag skriva världsmästare på visitkortet. En maximal utdelning vid IVVM i Kamloops med två guld av två möjliga på 3000 m och 10 km gång.

 

Måd Thorsell och undertecknad var två av fem svenskar som deltog i de fjärde världsmästerskapen inomhus. Hans Lagerqvist tog silver i stavhopp M65 och hans kollega Anders Tollersten blev fyra i M60 stavhopp. Jan Söderström vann 60 m häck M60 för tredje inne-VVM i rad. Av alla hotell som fanns i Kamloops hamnade samtliga svenskar av en slump på samma hotell. Det var ca 1400 anmälda veteraner från 35 år upp till 95 år från 60 länder. USA vann medaljkampen före hemmanationen Kanada och Tyskland blev trea. Sverige kom på en 19:e  plats med fem medaljer, tre guld och två silver. USA tog hela 326 medaljer (146 guld, 99 silver och 81 brons), Kanadas utdelning blev 281 (97, 100, 84) och Tyskland 115 (48, 32, 35).

 

Från dörr till dörr tog resan 25 timmar (hus till hotell) varav vi var i luften i 13 timmar. Vi tog tåget till Kastrup och mellanlandade i London för vidare färd till Vancouver. Kamloops är 10 timmar efter svensk tid. Vancouver är huvudstaden i regionen British Columbia. På flygplatsen stötte vi på Anja Pärsson och delar av alpina landslaget som var på väg hem från OS- äventyret. Måd och jag flög vidare till VM staden Kamloops, en stad i Växjös storlek med ca 80 000 invånare. Dygnsomställningen var värre på hemvägen till Sverige än från Sverige upplevde vi det som.

 

Vi kom lagom till OS finalen i ishockey mellan Kanada och USA. Den dyraste biljetten hade gått på 100 000 kanadensiska dollar (i stort sett lika mycket värd som USA dollarn). Vem har råd att köpa en sån biljett? De billigaste kostade över 1000 kr hörde jag.

 

Fransyskan (den enarmade) Martine Raymond ställer upp frivilligt som volontär på de flesta veteranmästerskap. Det är fjärde VM eller EM som jag stöter på henne. Martine hjälpte Måd och mig att hämta ut våra nummerlappar och registrera oss för tävlingarna som vanligt.

Måd och jag hann med att besöka Secwepemc indian museum före tävlingarna och få en inblick i deras levnadshistoria genom århundraden. Thomsonfloden rinner genom hela Kamloops och även förbi indian området.

 

 Den pampiga invigningen av IVVM präglades mycket av indiandans och deras musik. Själva staden är omgiven av höga berg. Vi hyrde bil och åkte till Dawsons falls för att se de höga vattenfallen. Vilket inte var helt lätt med is och snö som gjorde det besvärligt att ta sig fram till utsiktsposterna. En vildpark utanför Kamloops hann vi med att besöka mellan tävlingarna.

 

Jag och 6-7 norska veterangångare brukar tävla på veteranmästerskapen. Jag var ensam svensk gångare och några finska och danska gångare var inte med den här gången heller. Likadant är det för Måd på halvmaran där är hon som oftast ensam svensk löpare.

 

En märklig iakttagelse fick jag vara med om i callroom inför mitt första VM lopp på 3000 m. Funktionärerna tolkade reglerna att det är förbjudet att använda egen klocka inomhus. Inga klockor skulle vara tillåtna, inte bara pulsklockor. Ett ytterst märkligt beslut och det gick inte att diskutera med gångfunktionärerna. Med min klocka kan jag ta mellantider vilket kan hjälpa mig att få fördelar på mina konkurrenter hette det. Jag frågade om jag fick ha klockan utomhus på 10 km och ta mina mellantider där. Och det gick bra. Varför jag fick ha klockan utomhus men inte inomhus gick däremot inte att få förklaring på. Jag tror att samtliga gångare har sin klocka på armen när de tävlar. Samtliga fick i så fall ta av sig klockan innan vi fick gå in på arenan. Att jag har haft min klocka på över 400 gångtävlingar bet inte heller. Nu är jag för rutinerad för att låta mig störas av dylika incidenter. Jag taggade till istället. Blev ändå lite inklämd i starten. Nu vet jag att de flesta rusar i starten och tappar fart efter hand. Och givetvis var det inga undantag här heller. Min 40 årsklass startade med 45 åringarna. En vitryss skulle bli min svåraste motståndare visste jag och när inte han kom till start var segern som i en liten ask. Efter ca 2000 m varvade jag tvåan i min klass och vann som väntat enkelt på 13.38,39. Däremot fick jag på nytt stryk av mina äldre kamrater från Mexico och Costa Rica som tävlar i M45. Jag var nära men räckte inte till den här gången heller och samma visa blev det senare i veckan på 10 km.

 

En del gillar doserade kurvor i inomhushallar men det gör inte vi gångare och som tur var slapp vi dem i Kanada. Shuttlebussarna som ska frakta oss tävlande mellan hotell och arenor kom inte alltid som de skulle. Vid anmälan till mästerskapet gick det att köpa en biljett till bussarna. Halvvägs in i tävlingarna blev det plötsligt gratis att åka med dem. Om de kom vill säga. Synd om dem som redan hade köpt sitt busskort i förväg.

 

Vi hade tur att shuttlebussen (stadsbussarna var också gratis att åka och dem gick det att lita på) gick som den skulle till gångbanan över 10 km som låg på andra sidan Thomson floden. Efter 10 km var avklarade väntade över 50 gångare förgäves på bussen som aldrig kom. Det sattes då in minibussar som fick köra i skytteltrafik för att ta oss tillbaka till tävlingscentrum vid innearenan, Tournament Capital Centre. Om det tidigare i veckan varit kallt och mössa på hade vi tur att solen kom fram och med den värmen. Damerna som gick tidigt på morgonen hade inte många plusgrader men vi yngre gamlingar som gick på eftermiddagen fick gå i 14-15 plusgrader, härligt.

 

Milbanan var 1,16 km lång plus en startsträcka på ca 400 m innan vi kom in till själva varvbanan. Åtta domare plus överdomaren dömde varav sex var kanadensare. En amerikan och en från Porto Rico men var den nionde kom ifrån vet jag inte. Precis som på 3000 m stack den 45 åriga mexikanen iväg som en kanonkula i starten. Och precis som inomhus fick han snabbt 100 m försprång och det avståndet höll han in till mål. Alltid kul att tävla där det är stora startfält. Vid åtta km varvade jag mina konkurrenter och kunden slå av på farten sista varvet. Jag hade hoppas komma under 48 min. Det gick inte riktigt men 48.09 får duga. Jag var nästan åtta min före tvåan Österrikaren Franz Kropik. Kropik tog ut sig så pass för att hålla undan för Karsten från Tyskland att han blev illamående. Han var så dålig att han missade prisutdelningen efteråt. Kropik hann piggna till för att springa halvmaran dagen efter. Men han var inte piggare än att Måd kunde springa om honom på slutet. Det är även lagtävling på 10 km gång och halvmaran. Men utan lagkamrater blir det inga lagmedaljer för mig och Måd.

 

Halvmaran gick sista tävlingsdagen och nu gick bussarna som de skulle. Start och mål var förlagt till Kamloops Golf och Country club en mil utanför staden. Det var minusgrader när vi åkte dit. Solen kom fram lagom till start och kläderna åkte av med solens intrång. Vi sprang 5,25 km ut och vände två ggr. Det fanns ett fåtal km skyltar och mile skyltar. Skylten vid 20 km stod dessutom helt fel. Tiden vid 10 km tydde på att vi skulle få det svårt att ta oss under 2 timmar. Vid 20 km var vi plötsligt klart under två h. Jag förstod ganska snart att skylten var placerad på fel ställe. Sista 1097 m tog nämligen nästan nio min. Nu var det precis Måd klarade två timmar 1:59.50. I vändningarna såg vi alla medtävlare utom Måds konkurrent Shirley Gray. Däremot såg vi henne i resultatlistan och mycket riktigt var hon före Måd. Hon hade inte sett oss heller sade hon. Vi var ju de enda med blågula kläder medan kanadensare fanns det gott om. Det var dessutom smålandsrekord med 1.20 min i K65 för Måd. Och klubbrekord i Växjö Löparklubb med över 15 min.

 

Måd var så klart nöjd med sin första VM- eller EM-medalj någonsin. Att få silvermedaljen (och en blomma) av en ståtlig kanadensare från den ridande polisen var bara trevligt tyckte Måd.

 

Vi flög till Vancouver där vi tillbringade sista dygnen innan den långa hemfärden. Kontrasterna var stora. I Kamloops var det megastora bilar som gällde för hela slanten. Du var tvungen att ha bil för att ta dig någonstans för gång eller cykelvägar fanns knappt. I Vancouver som blivit utnämnd till världens vackraste stad ett flertal ggr fanns det gott om cykel- och gångvägar, de var dessutom allt som oftast lagda bredvid varandra och flera meter breda. Ett nybyggt förarlöst tåg tog oss snabbt in från flygplatsen till Vancouver centrum. Här fanns det gott om löpare och cyklister. Att de hockeyspelande bröderna Sedin satt Sverige på kartan hos Vancouverborna var uppenbart. Det ska visst regna mycket i Vancouver, det märkte vi först av sista dagens morgon när vi var ute och gångtränade. I flera länder har jag tränat längs med deras floder. Nu gick träningen längs med stilla havskusten, inte illa! I Vancouver gick det att gå så långt att till och med en femmilsgångare blev lyrisk över de goda träningsförhållandena och fina vyerna. En regnskog kantade min träningsväg, det är man inte bortskämd med. Stanley Parken blev min vändpunkt vid träningen. Parken besöks flitigt av vancouverborna och det förstår man lätt när man ser vyerna över inloppet till staden. En helt hänförande utsikt!!

 

Ölet dricks iskallt men smakar ändå mycket. Man skulle tro att all smak försvinner av kylan men inte i den kanadensiska ölen.

 

Christer Svensson Växjö AIS och Svenska Gångförbundets veterankontaktombud