Folke Lindqvist på språng i 50 år


     

På språng i 50 år – Folke Lindqvist berättar

 

Textruta: Folke Lindqvist född 5:e januari 1947 i Korsberga Småland
Person bästa: Marathon 2.29.54 Stockholm 
Halvmarathon 1.09.28 Nässjö        10 000 m 31.03 Trelleborg 
5000 m 15.55 Hamburg                 3000m 8.38 i Oskarshamn 
1500m 4,05 Oskarshamn               800m 2.02 Huskvarna
Veteran-SM Guld 13                      Veteran-VM Brons 1
Veteran-SM Silver 11                    SM-Terräng-lag 1
Veteran-SM Brons13
 

 

 

 


 

                                   

                                                       Prolog

 

 

Drömmar. Alla har eller har väl haft drömmar, vilket är bra. Då längtar man till något. Särskilt viktigt är det då man är ung. En dröm för mig var att ”gå in i Valhallakurvan på trötta tunga ben och kämpa sig förbi längdhoppsgropen i en kamp på liv och död”. Lennart Hylands referat från friidrottslandskamper inspirerade och blåste på min fantasi. I fantasin var jag ”mannen utan nåd” Vladimir Kutz som vann 5000 och 10 000 meter i OS Melbourne 1956. En annan dröm kom av ett tidningsreportage som farmor läste. Där fick jag som femåring reda på att det fanns ett lopp i Sao Paolo i Brasilien som kallades Sylvesterloppet. Tänk att få springa där tänkte jag fem år ung.

 

Jag har alltid sprungit

Jag har nog alltid sprungit. Utmed stigarna därhemma i Svensholm som var min födelseplats här på jorden i det vackra Korsberga i Småland. Till Korsberga hittar ni om ni åker 1,5 mil söderut från Vetlanda och stannar till vid Byhålekiosken. Där kan ni fråga efter ”han som springer” så vet nog de flesta i bygden var vi bor och finns. Såvida han inte är ”ute på löpande ärende”

 

Jag sprang lite varstans i trakten, men försökte även att hänga med dem som hade cykel och som var mer på ”tå” då det gällde detta fortskaffningsmedel. Bernt Hagén från en granngård har berättat att han skördetröskade en gång i Svensholm och att där var en liten parvel som sprang bakefter varv efter varv. Det var alltså jag. Jag blev inte någon stjärna, vilket gamle världsrekordhållaren i höjd Patrik Sjöberg inte heller tyckte då jag erbjöd honom min autograf vid ett tillfälle. Men jag skördade ändå en och annan framgång i Smålandseliten.

 

Haldor Skard, en fysiolog från Norge, lärde mig att det viktigaste inte är målet utan vägen dit. Han lärde mig också det viktiga att uppmuntra varandra. ”Det finns uppmuntrare och stoppare i livet poängterade han”. Han har gett ut en bok som heter ”Den lille uppmuntringsboken” som jag brukar läsa då livet känns tungt. Hans fina akvarellmålningar i boken gör att man blir på bättre humör och tror mer på sig själv. Jag upplevde att jag höjde mig ”minst en meter” varje gång jag träffade honom. Sådana skulle det finnas fler av.

 

 Det är ganska konstigt att jag överhuvudtaget började idrotta, för jag uppmuntrades aldrig av mina närmaste utan de menade att man hellre skulle arbeta sig trött. ”Du ger dig väl inte att springa genom samhället så de ser dig” var en kommentar som fälldes av min farbror Ernst. Men för mig var det viktigt att jag hade roligt och att det gav mig något tillbaka och det gjorde det ju. Jag har aldrig ångrat att jag började en gång. Delar av mitt löparliv kunde man se vid den utställning om min karriär på Galleri Suprice i Korsberga som Irene Wallin anordnade för några år sedan. Mycket roligt var det.

 

Första tävlingen

Första tävlingen blev i Vetlanda 1961. Jag läste i Vetlanda Posten att Hvetlanda GIF anordnade en terrängtävling och jag spetsade mina öron. Det var svårt att få reda hur man anmälde sig så jag tror jag ringde ett tiotal telefonsamtal innan jag kom till rätt person och kunde anmäla mig. Jag blev alldeles varm i öronen trots att jag flyttade luren från sida till sida gång på gång. Min mor Edith följde med som supporter. 1500 meter var sträckan för min del och jag kände mig ganska vilsen då jag fick reda på att de flesta i min startgrupp var ett eller två år äldre än jag, som var fjorton. Runt de gamla byggnaderna i forngården gick banan med mål nästan exakt där man nu går i mål på V-P milen. Jag blev åtta som jag tyckte var ganska bra. På något sätt såg tävlingsledaren Hans Wicksell (numera död) en gryende löpare i mig för han tog kontakt med mig och tyckte att jag skulle börja tävla för Hvetlanda GIF. Av Hans fick jag ett par spikskor i läder med en slejf att dra över skosnören. Gud vad jag ångrar att jag senare sålde dem. Jag skulle ge mycket för att åter ha dem i mina ägor. Gunnar Pettersson från Stockaryd vann seniorernas lopp.

 

Nu var jag alltså fast och jag tog ofta min Puch-moped för att åka in till Vetlanda för att träna, främst med Arne Svensson och Stefan Larsson. Första passet glömmer jag aldrig. Arne och Stefan drog iväg i en rasande fart utåt skogen och jag försökte följa med så gott jag kunde. Efter ett antal kilometer orkade jag inte längre utan vände om och försökte ta mig själv tillbaka till idrottsplatsen. Men hur gick stigarna? Nåväl jag hittade tillbaka och förskräcktes inte utan fortsatte att åka in till Vetlanda med jämna mellanrum.

Första åren blev det inte så mycket tävlande. Första idrottspriset fick jag året därpå i Ramkvilla i form av ett träfat som jag fortfarande har i mitt prisskåp.

 

 


 

Första Distriktsmästerskapet

Som femtonåring fick jag för första gången ställa upp i terräng-DM. Lemnhult SK utanför Vetlanda var arrangör och jag hoppades att kunna göra ett bra resultat. Stor optimist som jag alltid varit såg jag min chans in på halva sprungen sträcka. Kände mig stark och gjorde ett ryck som sprängde tätgruppen. Jag ledde ända fram till en punkt där man skulle svänga vänster upp för en enorm backe, för att sen springa några hundra meter till mål. Problemet var att jag sprang upp i fel backe och fick därför vända tillbaka för att försöka jaga ifatt de andra så gott jag kunde. Jag blev näst sist och var så trött att jag hade svårt att höra vad man sade till mig.

 

Smålandsmästare?

Som sjutton/artonåring hävdade jag mig ganska gott bland jämnåriga i Småland. Tränade hårt för att möjligen bli Smålandsmästare i terräng på våren 1965. Men säg den glädjen som varar. På tävlingsdagsmorgonen vaknade jag med halsböld med nära 40 graders feber. Jag kom ihåg att jag stod länge och stirrade fånigt apatiskt på mig själv i hallspegeln.

 

Min karriär i Hvetlanda GIF höll i sig till i slutet av 1960-talet då friidrotts-sektionen lades ner och vi aktiva skingrades. Jag gick till Näshults IF där Lars-Evert Björk min före detta klubbkompis var ordförande. Kallades därför ”Näshultaren” ett tag.

 

Under den tiden låg jag i lumpen. Inte blev det så mycket tränande, men jag blev ändå bäst i kompaniet på INFSS (nära Motala) i löpning. Kanske det bidrog till att jag blev utnämnd till kompaniets bästa soldat. ”Ni är en god soldat” blev ett uttryck. Jag fick även under den tiden representera Småland i något som kallades juniorcupen. Det var en tävling mellan olika landskap. Vi lyckades vinna denna match, en poäng före Stockholm.  Som pris fick vi en veckas uppehälle i Funäsdalen Härjedalen med träning två gånger om dagen. ”Så här möcke har jag aldrig tränat, vi kommer att bli lifsfalía Charlie Green å já i Mexico när vi kommer där ´å döna” tyckte Anders Faager vår sprinter från Nässjö. Anders sänkte efter detta träningsläger sitt personbästa, vann i SM och blev verkligen uttagen till OS i Mexico, där han sprang 400m.

 

Nya Klubbar

Eksjö GIK blev min nästa klubbadress, där jag stannade kvar ett par år. Jag kände mig dock lite ensam som långdistansare bland alla sprinters och de som ägnade sig åt teknikgrenar. Det rådde en viss rivalitet mellan GIK och den andra klubben i staden, Eksjö Södra. ”Du måste i alla fall slå de där från Södra” fick jag ofta höra. I Tranås lyckades jag besegra en viss Jan Rudolfsson när vi möttes första gången.  Distansen var 5000 meter. Efteråt hann vi få ett samtal som gjorde att jag blev sugen på att gå över till hans klubb som hade många långdistansare. På caféet Cecil i Vetlanda skrevs övergångspappren på och gratificerades med en kopp kaffe och en mazarin 1972.

 

Nu ökades träningsdosen genom att vi inom Södra träffades regelbundet och tränade, främst långdistans. Jag fick för första gången vara med på ett SM, då Stensjön arrangerade terräng-SM 1972. Jag sprang 4 kilometer och blev 22: a. Det hade jag kanske nytta av då jag blev UNFICYP-mästare på 1500 meter och tvåa på 5000 meter på då jag var FN-soldat på Cypern 1973. Kapten Denison från England blev för svår på den längre distansen.

 

Andan i Eksjö Södra tilltalade mig med många som hade glimten i ögat. Trots att jag var en ensamvarg från Korsberga, som det stod i en tidningsartikel, fick jag stor social stimulans genom att åka ut på tävlingar med klubben. Något som etsats fast i sinnet är en episod på väg ner till Kristianstad och ”Byastafetten” En kille kallade vi ”Big Bengt”. Vid en paus utefter vägen fick han och jag igång ett s k ”ping-pong”-samtal som resulterade i att hela gänget låg mer eller mindre på marken och tjöt av skratt. Men vad var det som utlöste det hela, ja det kommer ingen ihåg.

 

Jag fick oftast stå i skuggan av vår stjärna Jan Rudolfsson. Glädjen var därför extra stor de gånger jag lyckades besegra honom. Det hände en gång i Österbymo då det var värmerekord med temperatur på över 30 grader. Janne var ganska blek då han kom i mål. Christiansson från Västervik kollapsade och vinglade från kant till kant på vägen då jag kom ifatt honom. På vägen hem beslöt vi att få något i oss. Aptiten var dock på noll, så vi satt en stund och tittade på maten innan vi åkte vidare.

 

Smålandsmästare

Janne var annars den som gjorde att jag vågade göra det avgörande rycket i terräng-DM 1977 och bli Smålandsmästare för första gången individuellt. Jag låg i rygg på favoriten Arnold Gustavsson från Värnamo 500 meter från mål. ”Sätt in stöten nu” skrek Janne. Så jag gjorde det och lyckades behålla ledningen in i mål. Alla var inte så imponerade utan jag fick bl.a. höra ”Jaså vann du DM för första gången och är 30 år, då var det verkligen på tiden”!

 

En som mycket har påverkat min utveckling är Svante Berggren från Furusjö som ligger utanför Mullsjö. Förutom att han är en god kompis ordnade han ett otal träningskurser med celebra föreläsare. Jag har fått träffa Anders Gärderud, Gunder Hägg, Arne Andersson, Lennart Strand, Dan Waern och Jonny Croon, genom dessa kurser. Många världsrekord, svenska rekord, OS-EM-medaljer kunde dessa herrar ståta med. Jag fick också träffa fysiologer som Bertil Sjödin, Haldor Skard samt Ola Liss. De gav goda kunskaper jag kunde insupa!

 

Svante hade många andra tankar och framförde teorin om att springa på annorlunda sätt liknande tekniken i skridskor. Något som vi fortfarande hoppas på är hans genomtänkta lätta sko kallad Sweedspeed, vi håller tummarna. Jag fick i ett tidningsreportage en gång frågan, vem jag beundrade mest och drog till med Svante Berggren, och det med gott samvete.

 

Stafetter

Då vi var många som sprang långt i klubben deltog Eksjö Södra ofta i stafetter. Att inte bara springa för sig själv utan för laget gjorde att man höjde sin kapacitet. En händelse jag kommer ihåg var efter att vi vunnit Hemsjöstafetten. När vi släntrade in på en restaurang för att få lite mat efter loppet var ”Big Bengt” före oss. Han låtsades inte känna igen oss utan började högt kommentera vilka som kom in. ”Nämen är det inte Janne Rudolfsson det där, vilken stjärna att få se”. Han fortsatte i samma stil och folk började bli intresserade av den hord av löparstjärnor som strömmade in. Många av oss var verkligen bra och några fick till och med springa i landslaget. Patrik Sundvinsson, Johan Svärd, Jacob Cedertun, Jörgen och Anders Johansson, Ola och Rolf-Inge Thorstensson, Björn Ahlephil, Mats Granström med flera skapade respekt. Min vän Janne Rudolfsson var också på väg mot något stort med bland annat silver i terräng-SM -78 då värvare från Enhörna ville få över honom till sin klubb. Men han avböjde med motiveringen att han inte ville lämna den goda klubbkänslan i Eksjö Södra

 

Andra stafetter som jag aldrig kommer att glömma var Engelbrektstafetten, Ölands Kyrkstafett, Byastaffetten i Kristianstad samt Vindelälvstafetten.

Första gången jag deltog i Vindelälvstafetten, 35 mil långt, var i Högbys röda tävlingslinne 1988. Vi smög lite med att jag var med laget genom att vi kallade mig för ”Viktor” under loppet. 1988 var också det året då det begicks ett mord på en ansvarig för en delsträcka samt hans son i Åmsele veckan innan loppet. Diskussioner uppkom att man skulle avblåsa tävlingen. Men så blev det inte utan vi kunde få en härlig tävlingsvecka i Västerbotten. När jag var med Eksjö Södra fem år senare på samma tävling upplevde jag samma glädje och gemenskap som tidigare.

 

I Ölands Kyrkstafett fick jag en gång känna av påverkan av det berömda endorfinet. Ett kroppseget morfin som dämpar smärta. Jag besvärades av ischiassmärtor och tackade därför först nej då de ville ha med mig i laget. Men de tyckte att jag ändå kunde åka med för att eventuellt prova på en sträcka. Nåväl jag tog chansen och skulle springa en sex kilometers sträcka. Att jag skulle springa med smärta var jag beredd på, men när jag fick stafettpinnen i min hand försvann all smärta. Jag sprang lätt och fint och gjorde nog mitt bästa lopp den säsongen. Jag växlade över till Ola Thorstensson … och då kom smärtan igen - dubbelt. Jag hade svårt att ta mig ur bilen då vi skulle ta emot sista löparen i laget i mål. Jag var en erfarenhet rikare men blev snart smärtfri igen genom sjukgymnastik.

 

Svenska Mästerskap

Att delta i SM-tävlingar är alltid något särskilt både som senior och som veteran. Mitt första SM var som sagt i Stensjön nära Nässjö. Men det har blivit flera. Något jag kommer ihåg med extra stor glädje var då jag var med i Eksjös bronsvinnande lag 1978 i Enhörnas terräng-SM. Jag sprang förbi ett antal konkurrenter i ren glädje då Mats Erixson stod bredvid banan och ropade att Janne Rudolfsson hade tagit medalj. Han blev tvåa efter att ha besegrat Rolf Kårevik från Mölndal, i en rasande spurtduell som visades på Sportspegeln i TV.

 

1980 hade jag nöjet att för första gången springa på Stockholm stadion i ett försök på 5000meter. Jag gick inte till final men gjorde ett bra lopp och gick under 15 minuter. Tiden blev 14,56.

 

Etsat sig fast i minnet har det också de gånger jag fått SM-medaljer från prisutdelare man beundrat som ung. Vad sägs om Dan Waern Örgryte och Rune Gustavsson Värnamo. Båda har tagit EM- medaljer på medeldistanser. Rune fyllde för övrigt 90 år 2009.

 

1995 arrangerade Eksjö Södra terräng-SM som blev lyckat, med solsken och sommarvärme efter att marken tidigare i veckan varit helt belagd med snö.

Eksjös Mickael Karlsson blev fyra på 4000m. Andra löpare som tidigare varit Eksjö Södraiter som Göran Axelsson och Johan Svärd placerade sig så bra att de lätt tagit lagpriset för Södra om de varit kvar i klubben. Man noterade förvånat att juniorsegraren i damklassen Sara Wedlund hade bättre tid än suveräna seniorsegrarinnan Ing-Marie Nilsson Ullevi Göteborg. Sara blev senare publikgunstling i friidrotts-VM i Göteborg samma år.

 

Jag själv gjorde mig inte rättvisa eftersom jag tränat dåligt inför detta SM. Borde ju vara extra bra förberedd för och ge sin klubb så bra PR som möjligt. Jag skyller på att jag la mycket energi på mina studier detta år, men det är ändå en dålig tröst.

 

Veteraner

När man har fyllt 35 år kan man börja tävla som veteran. Man ändrar klass i femårscykler. Konkurrensen var stenhård i början och jag hade svårt att komma upp på prispallen, men när jag passerat 40-årsgränsen lättade det något även om jag fick ligga i som en ”rem” för att hänga med. Mitt första SM-guld fick jag i Göteborg 1990 på 10000. Jag tog en chans att springa i helt nya skor som jag köpte på plats av ett konkursbo. Skorna passade som handsken och jag vann lätt även om min vän och värsta konkurrent Bengt Hulander var med i loppet. Dagen efter var jag och tränade på cykel/gångvägar i närheten. Jag höll till vänster som jag brukar då man inte uppmanas att göra annorlunda. Mot mig kom en äldre man på cykel, så jag drog ytterligare mer åt vänster för att undvika kollision. Mannen tycktes följa efter varvid vi kolliderade en halv meter utanför körbanan. Vi åkte båda in i buskaget och jag frågade oroligt hur det gick för honom. ”Din j-a idiot håll åt höger” skrek då gentlemannen, vilket han upprepade då jag frågade vad han sa. Jag var dock glad att ingen blivit skadad och vi kunde bege oss åt varsitt håll efter incidenten.

 

Jag hade senare, 1991, deltagit i mitt första VM. Året var överhuvudtaget annars ett riktigt ”skitår”, som någon har sagt, med arbetslöshet, skilsmässa samt att mor dog. Men i Åbo Finland där VM-et gick kunde jag slappna av och göra riktigt bra resultat. Vad sägs om att som 44-åring prestera 15.23 på 5000 och 32.18 på 10 000 samt bli trettonde i terrängloppet, där svenska laget fick en bronsmedalj. Trots min fina tid på 10 000 varvades jag av Finlands då stora löparstjärna Matti Vaino två gånger. Han vann på 29,16 vilket han vunnit Finnkampen på detta år, om han varit med.

 

Mina barn Cecilia och Andreas var med och fick en upplevelse de nog kommer ihåg. Andreas och Cecilia undrade varför Paavo Nurmi inte hade några kläder på sig där han stod staty i sin födelsestad. Nurmi var världens bästa löpare på 1920-talet med otaliga världsrekord och OS-guld och kommer nog att kommas ihåg långt fram i tiden med eller utan kläder. De finska 10-markssedlarna var märkta med hans profil.

 

Tretton guld har det blivit genom tiden. Jag minns både inomhus-SM i Göteborg och Karlstad där jag vann 1500 och 3000 i 50-klassen. Jag har fortfarande i skrivande stund kvar mästerskapsrekorden på dessa distanser 4, 28 på 1500 och 9.30 på den längre sträckan.

 

Glädjande var ju också Veteranmästerskapet i Krokom 1997 som förutom att jag vann tre guld (1500, 5000 samt 10000) ordnade Södras 100: e SM-medalj under

1990-talet, träffade en unik människa som heter Stig Ulvild En genuin snäll människa som gjorde att vi blev själsfränder. Att han var den ende i Sverige som hette Ulvild är ju också unikt. Detta SM gav också upphov till att jag träffade Ing-Britt Johansson (som hon hette då) och som nu är min hustru. Mer om detta kommer på ett annat ställe.

 

2003 anordnade Eksjö SM för veteraner som ett inslag i 600-årsfirandet av

Eksjö som stad. Vi fick många positiva reaktioner från deltagarna där många kallade det för ”solskens-SM-et”. Jag och Ing-Britt var funktionärer men hann ändå delta i några distanser. Inga medaljer dock.

 

Profilen bland deltagarna var yrvädret Nora Wedemo från Stockholm, som tog ett antal medaljer i sin årsklass. Senaste medaljen tog hon i Söderhamn 2006. Året därpå dog hon 94 år gammal (ung) lugnt och stilla. Hon gav exempel på hur bra man kan nå långt upp i ålder. Veteranidrott är nog bland de bästa av åldringsvård. Det har jag sett många bevis för. Den äldste idrottare jag träffat var Indien Joginder Singh som jag såg i Åbo Finland i samband med VM-et 1991. Joginder var 99 år och vann fyra guldmedaljer. Han var inte helt ensam utan hade konkurrens i 95- klassen av tysken Otto Porath. Det var sällsamt att se Singh lägga upp sitt långa skägg på axeln innan han skulle springa 100 meter. Han vann även diskus, kula och länghopp. Jag har även fått nåden att se Herbert Liedtke Stockholm slå världsrekord på 200 meter i 90-klassen i Söderhamn 2006. Man kunde få ståpäls för mindre när man såg honom springa på banan som en ung kille. Han bjöd oss senare på egen show vid prisutdelningen då han hoppade på ett ben fram emot prispallen för att sedan, med ett skutt ta sig högst upp på pallen. Där syntes han ta hela världen i sin famn med ett stort leende som träffade oss alla som var där.

 

Marathon

Jag har inte sprungit så många maratonlopp, inte mer än sex - sju stycken. Men man kan nog inte kalla sig långlöpare om man inte någon gång prövat på den distansen. Första gången var i Villstad som var arrangör för Smålands-DM i maraton. Jag åkte dit och trodde att loppet skulle starta från idrottsplatsen. Men ikke… jag irrade runt i trakten en god stund medan paniken ökade hos mig. Åkte även till Gislaved, sjutton kilometer därifrån och letade men ingen visste om något maratonlopp.  Jag gav upp och beslöt att åka hem (sju minuter innan starttiden), då jag såg en skylt där det stod ”Idrottshall”. Jag tar en sista chans tänkte jag och svängde ner. Där såg jag en löpare som joggade. ”Går det ett maratonlopp här” frågade jag. Han svarade jakande och pekade ut var man kunde klä om. Jag fick bråttom klä om till tävlingsdräkt, få på mig nummerlapp och rusa ut till baksidan där det visade sig att startlinjen fanns. När jag kommit så långt small startskottet! Nåväl loppet gick ganska bra och jag blev tvåa trots att jag gick in i den s.k. ”väggen” tre kilometer från mål. ”Han behöver nog en morfinspruta” sa en polis som stod utmed vägen. Jag förlorade med tre minuter mot segrande Leif Brandstedt Högby och tänkte flera gånger på att bryta loppet mot slutet. Men jag tog mig ändå i mål på hyggliga 2.37. På kuppen fick jag tillräckligt med poäng för att kalla mig STOR GRABB i Småland.

 

Ölandsbro Marathon har jag också sprungit några gånger. Ett år fick man fri camping i Köpingsvik om man deltog. Jag stod sedan på stranden och läste väderrapporten om Öland i Aftonbladet ”Risk för regn noll procent, svaga vindar” läste jag medan regnet piskade i mitt anlete och vinden var i det närmaste storm!

 

Mitt bästa maratonlopp är utan tvekan Stockholm Marathon 1984. Jag var i bra form och hade gjort personbästa på Nässjö halvmarathonlopp med 1.09 några veckor innan. Jag gick ut i ett perfekt tempo och kunde hålla stilen hela vägen till målet på Stockholm Stadion. Peter Steinvall från Landsbro har en gång sagt att han kände sig som segrare då han kom in på stadion där publiken tog emot honom som en hjälte. Jag upplevde samma sak och kände publikens värme då jag sprang i mål. Min tid som blev 2.29.54 är jag mäkta stolt över. I mål träffade jag Janne Rudolfsson som var fem sekunder före mig i mål. Det märkliga var att jag inte såg honom en enda gång utmed banan, trots att jag var så nära i mål. Att jag gjort ett väldisponerat lopp bevisades genom att jag orkade skämta med mina konkurrenter efter loppet. Min placering blev 58, där segraren hette Masong från Tanzania.

 

Ett maratonlopp jag heller inte kommer att glömma var i New York. Ing-Britt och jag hade beslutat att försöka klara av det en gång och det blev år 2000. Vi värmde upp tidigare under året genom att delta i invigningen av Öresundbron. Det var 92000 som var anmälda och jag tror de flesta också startade. Ett sådant lopp får man ju inte missa. Om loppet i New York har jag skrivit en separat berättelse så den som vill kan ju läsa den. Noterbart är dock att Ing-Britt gjorde en heroisk insats och vann damklassen på 2,25 h! Detta enligt Vetlanda Posten, men man får ju inte tro allt som står i tidningar, eller ska man kanske det?! Löplegenden Bill Rodgers som vunnit ett antal New York- maraton fick vi också ett samtal med. En annan jag försökte ta kontakt med var en färgad städerska:

 ”I´m from Korsberga from the south part of Sweden” försökte jag ”Sorry I don´t speak Spanish ” fick man till svar

 

Udda rubriker och tidningsartiklar

Det finns vissa rubriker jag inte kommer att glömma. ”Ingen kunde hänga med urstarke Folke” var en. Rubriken fick jag efter att ha vunnit terrängloppet Hultanäsloppet-83. ”Här kommer den där urstarke” fick man höra tid och otid. Men de sa det med glimten i ögat så jag suckade bara klädsamt lite.

”SM-guld av en äkta smålänning” blev till då jag var för snål för att betala 300 kronor i efteranmälningsavgift för att även delta och troligtvis vinna 10 000 på Veteran-SM 1991. Jag var i mycket god form och vann tidigare 5000 efter att spurtat ifrån mina konkurrenter på sista varvet i ett rasande tempo.

 

Rubriken som fick mig att haja till mest, var efter Veteran-SM i Nyköping där jag trots fall blev tvåa på 5000 meter. ”Korkad” Folke på andra plats” kunde man läsa i Vetlanda-Posten. Jag höll på att sätta morgonkaffet i vrångstrupen och ringde direkt och frågade vad som var på färde. De bad så mycket om ursäkt och försäkrade att o:et och r:et hade bytt plats. Rätt skulle alltså vara krokad inte korkad. För säkerhets skull skrev jag en dementi-vers som de publicerade. Den blev så här:

 

Jag blev alldeles över mig given

Då jag av tidningen blev nedskriven

När de betvivlade min intelligens

Då reagerade jag med ens

Och påstår att rubriken blev något överdriven.

 

Jag och de på tidningen har skrattat många gånger åt denna rubrik. Att skratta lär ju vara gott för hälsan så detta kanske gjorde att både jag och tidningen kommer att leva länge?

 

Far går bort

När jag var liten dog min far 49 år gammal på grund av klaff-fel i hjärtat. Hans död inspirerade mig att försöka leva ett hälsosamt liv. Smärtorna han hade vid dödstillfället ville jag inte uppleva. Men det är inte lätt att vara profet i eget land eftersom många har den inställningen att sjukdomar de bara hoppar på en och att man inte kan göra något själv. Man kan likna min inställning vid den dam som kommenterade sin religiösa tro ”jag litar helt och hållet på att Gud gör det rätta för mig, men han har nog inget emot att jag hjälper till själv lite grann”. En kommentar jag kommer ihåg var ”det är bättre att ligga mätt framför TV´n än att springa mil efter mil - det kan inte vara nyttigt”.  Det stämmer onekligen om man är otränad. Det är som att köpa en ny bil och köra på ettan med full gas. Man ger sig själv en mycket bättre chans i livet om man tränar tycker jag. Fars ambitioner att leva ett hälsosamt liv, hjälpte ändå inte utan han dog 1959 på mors dag.

 

Folkelunken

Efter det började min löparkarriär, och åren rullade på. 1986 upptäckte jag att det gått 25 år sedan jag började. Jag måste göra något särskilt detta jubileumsår och sammankallade mina vänner för att arrangera ett lopp. Ville gärna att man skulle tänka på min far och hans hjärtproblem så jag tog kontakt med Vetlandas Hjärt och Lungsjukas förening och erbjöd dem pengarna som blev av detta initiativ. Banan var lätt att tänka ut. Som mycket liten började jag springa en runda som gick genom ägorna och upp på det vi kallar gamla landsvägen. Sträckan blev 2239 meter, vilket jag tyckte var väldigt långt som åtta/nioåring. Första årets tävling var den 27 september 1986. Det var en solig skön dag.

 

Sonen Andreas som var 4 år vid det tillfället försvann och skapade stor oro innan vi hittade honom. Han trodde att tävlingen hade satt igång och beslöt att ta sig runt så fort som möjligt på egen hand. Han kom ifatt vår stjärna Ola Thorstensson på slutet som höll på att värma upp, så Andreas kunde stolt berätta: ”Jag slog i alla fall Ola” Det var svårt att berätta för honom att han måste springa banan en gång till för att vara med vid utlottningen. Storebror Reine följde med en trött Andreas.

 

Det var meningen att detta skulle bli en engångsföreteelse men många ville att jag skulle fortsätta med arrangemanget och så blev det. Jag har beskrivit de första 15 åren i min skrift ”15 år med Folkelunken” men jag vill ändå här berätta om några händelser och människor.

 

Bland deltagarna jag minns finns Mats Erixson och Lars-Erik Nilsson. Två elitlöpare som har det gemensamt att de båda har gått under 28 minuter på 10000 meter. Min farbror Ernst tyckte ändå att Lars-Erik ”var som en vanlig människa” . Min son Andreas blev mäkta besviken 1990 då han provsprang banan på förmiddagen och kastade sig på marken för att sedan glädjestrålande konstatera på eftermiddagen att han förbättrat sig med dryga minuten och vunnit sin klass.

 

Andra som gladde mig med sin närvaro var naturligtvis familjen Nilsson från Högby Öland En löparfamilj med stora framgångar. Ida hade ett tag Svenska rekordet på 3000m Hinder och pappa Carl-Gustav knep en silvermedalj på SM en gång på samma distans. Även mamma Katarina och Marcus, Johanna, David har skördat många medaljer. Men mest uppskattar jag dem för deras stora hjärtan och medkänsla som behövs mycket mer av uti denna värld.

Internationellt var det året då Patric Boyo från Kenya och Julius Mtibani från Tanzania deltog. Båda var elitlöpare men föredrog att följa med mig i min kamp att komma i mål. På en videofilm ser man mig kämpande stenhårt uppför Svensholmabacken medan herrarna från Kenya och Tanzania joggade lätt bakom mig.

 

År 1998 gifte sig Ing-Britt och jag vid Folkelunk-arrangemanget. Detta år kommer nog de flesta ihåg som var med. Ing-Britts föräldrar var där av en händelse, eftersom vi inte i princip talat om för någon vad som skulle ske. Jag måste poängtera att efter att Ing-Britt kom in i bilden har kvalitén på loppet ökat väsentligt.

 

Som ett erkännande för vårt arbete för hälsan fick Folke-lunken 2005 Folkhälsopriset på 10 000 kronor av landstinget i Jönköpings län. Vi satsade halva summan av det på att utbilda oss som massörer. Så nu kan vi hjälpa oss själva och andra för att få bort stelhet och smärta i kroppen. Av andra hälften unnade vi oss en Spa-helg i Polen.

 

Efter 21 år lade jag ner Folkelunken, men min dotter Cecilia fortsätter på ett mycket bra sätt i samma anda under namnet Hjärtelunken. Hoppas hon får samma utbyte av loppet som jag och Ing-Britt fått.

 

Resor

Efter det jag träffat Ing-Britt har resandet ökat väsentligt. Inte bara till Brasilien, Argentina, Uruguay, USA och Kina, vilket jag har beskrivit i separata berättelser, utan vi har även utnyttjat ”Springtimeresor” för andra utlandsbesök.

 

Första gången vi var tillsammans på en träningsresa var till Mallorca. Härligt var det att få springa i kortbyxor i morgonsolen medan man visste att det snöade hemma. Långpasset i berget upp till ett kloster kommer nog att finnas kvar på näthinnan länge. Vi fick vid det tillfället stifta bekantskap med cyklisten och OS-mästaren Bernt Johansson, som berättade hur han tränade för att bli så bra. Samtidigt som vi tränade fanns det tid över att göra resor runt i landet. Ett perfekt sätt att semestra på, tycker jag.

 

Nu har Springresor flyttat sina träningscamper till Portugal (Monte Gordo) där vi också varit. Minnet från den resan blev smärtsamt eftersom jag fick besvär med min menisk. Särskilt efter ett besvärligt bergpass ökade smärtan. På väg hem landade vi i Köpenhamn där personalen erbjöd mig en rullstol då de såg min belägenhet. Jag accepterade den med glädje. Ett barnbarn till Ing-Britt fick sedan höra vad som hänt och sagt, efter han funderat lite ”Folke fick åka rullstol hem från Portugal, men farmor tog flyget hon”. Som tur var träffade jag en specialist på knäskador från teamet som fanns på plats i Monte Gordo och som kunde ge mig tips hur jag kunde träna bort skadan. Jag följde hans råd och kunde glädjestrålande ringa upp till Eksjö lasarett och ställa in den operation som var beställd.

 

Hur jag träffade Ing-Britt

1997 var ett bra år. Jag kände tillförsikt i livet och mina tävlingsresultat pekade uppåt. För att få åka upp till Jämtland och Krokom, behövdes inte bara visum från arrangören av Veteran-SM utan även att jag presterade resultat för att få biljetten betald av klubben. Det blev många mil till slutmålet. Det ordnade sig bra med båda sakerna. Tävlingsledaren Stig Ulvild tog emot mig vid stationen och hälsade välkommen. Han fick senare rycka ut och leta reda på Nora Wedemo som inte uppmärksammat att Krokomstationen hade passerats. Hon lyckades dock få stopp på tåget varvid hon steg av mitt i skogen och vandrade i mörker mot Krokom. Som sagt en dam med glimten i ögat.

 

Till Krokom hade också en Tomas Sjöman, journalist från Aftonbladet, åkt. Han följde med sin hustru som skulle hälsa på släktingar. Jag gör ett reportage om veteran-SM tänkte Tomas, men vem ska jag skriva om? Skriv om Folke Lindqvist, det är en festlig typ var det någon som sa. Så i målfållan träffades vi. Tomas både fotograferade och skrev. Men samtalet kom också in på livsfrågor

och Tomas ville komma ner till mig i Småland och göra ett reportage.  ”Löpningen hjälpte mig ur tre kriser” blev rubriken som publicerades senare i bilagan av tidningen. Jag blev även utnämnd till Hedersjamt och kunde åka hem nöjd med min helg

 

Ing-Britt hade just blivit änka efter att hennes man gått bort efter lång sjukdomstid. Hon upptäckte att man sorterar tankarna bättre då man springer och har lättare att hantera sorgsna tankar. Hon kände igen sig i mycket av min filosofi vilket hon också berättade i det brev hon slutligen skrev till mig via Aftonbladet. Hon skrev också att ”nu börjar snart vinterträningen som jag sett fram emot så länge” Detta imponerade på mig så jag beslöt att ringa henne. Jag fick veta att hon skulle vara med i Lidingöloppet, där även jag var anmäld. Det enda jag visste om henne var att hon hade startnummer 2244, vilket kan synas magiskt eftersom jag själv hade nummer 11. Det var inte lätt att få syn på henne bland alla tusen kvinnor som sprang emot mig… men jag lyckades. Det sa nog ”klick direkt” som kungen en gång sagt, så året efter gifte vi oss i trädgården i Svensholm som en fin avslutning av Folkelunken det året.

 

I Lidingö sker allt med språng

Där träffade jag min Ing-Britt en gång

Hon kom emot mig roskindad och svett

Hon är det bästa som Lidingöloppet mig gett

Av solsken kärlek och sång (pling-plång)

 

Vi har nu sprungit tillsammans i snart tretton år och folk har nog vant sig att ha oss som ett inslag i samhällsbilden. Vi har även varit funktionärer vid EM i friidrott i Göteborg 2006. Vi tillsammans med ett antal andra funktionärer såg till att maratonloppen och gångtävlingarna fungerade. Det blev många lovord för vår insats. Tid blev det också över för att se en del av andra tävlingar.

Wissman och Kallurs insatser hade vi nöjet att se plus de fina 5000 och 10 000 meter finalerna för damer och herrar. Intresset för bland annat friidrott är verkligen det vi har gemensamt Ing-Britt och jag.

 

Nu har jag alltså tävlingssprungit i mer än 50 år. Normalt börjar tiderna då bli sämre på grund av bland annat minskad muskelmassa, men vi hade turen att träffa en man från Karlskrona som var expert på mat och näring och plötsligt började tiderna bli bättre igen. Svaret var helt enkelt att vi åt bättre plus kosttillskott.

 

Kanske ska man nu åter igen prova på ett längre lopp. Varför inte 50 Ultra på Lidingö? Ing-Britt och jag har också talat om att springa från Eksjö till Korsberga som också blir 50 - lika många kilometrar som år. Vi är inte säkra på något i skrivande stund men något borde man göra för att celebrera detta.

Har någon något förslag?

Nu går jag in i min 50: e säsong

Mitt liv det började med språng

Det gläds jag åt nu på ålders höst

Trots jag sällan kom fö´st

Nu undrar ni säkert vad som är på gång?

 

Och så en annan

Man förstår nu att man är gubbe

Förgäves man döljer förgrämelsens gråt

När benen blir sega som den värsta enestubbe

Förstår man åldern lagt sig i försåt

 

Tur då man har goda vänner

Som inte häcklar mer än man tål

Så med bättre kost man bågen åter spänner

Mot nya djärva mål

 

-----