Oplockade gäss och tankar på att slå världsrekord i diskus


Oplockade gäss och tankar på att slå världsrekord i diskus

 

Gusti Laurell, salig i åminnelse, honom finns det fler som har en oplockad gås med!

 

Wackens inlägg på denna sida för någon tid sedan säger mig att han och jag förutom passionen för kulstötning har ytterligare minst en sak gemensamt. Vi har båda en gås oplockad med förre förbundstränaren i kast, hädangångne Gusti Laurell, men av rakt motsatta skäl. Denne högt prisade tränare försökte ju utan framgång göra om Torsten till diskuskastare, mig stackare fick han att abrupt lägga diskusen på hyllan för att sedan inte hämtas ner därifrån förrän 1996 vid veteran-SM i Karlstad. Bakgrunden är följande. Jag hade som ungdom vissa framgångar i diskus. På skol-SM 1966 var jag trea efter Ricky Bruch och en gosse vid namn Anders Raudla. Jag var mycket stolt över min prestation och berättade för alla som ville höra att jag bara kastat tre meter kortare än Ricky, som redan då var ett stort namn. Detta var ju i och för sig sant men jag kanske också borde ha nämnt att Ricky hade ena benet gipsat från knäet och nedåt. Vid junior-SM 1967 lyckades jag hamna på bronsplats efter blivande storkastarna Kenneth Åkesson och min kamrat Bengt Nilsson från Trelleborg. Innan SM hade vi fått veta att de tre bästa i varje gren skulle få representera Sverige i en juniorlandskamp senare på året. Till min stora besvikelse blev jag dock berövad denna chans, i stället tog man ut en litet yngre kastare vid namn Bengt Jansson, som hade börjat sticka upp i diskussammanhang, med motiveringen att man ansåg honom vara mer lovande. Nåväl, detta var väl ingen anledning att hänga läpp för evigt, men när jag sedan blev kallad till träningsläger för elitjuniorer blev jag kallad, inte som diskuskastare utan som släggkastare. Detta gick min ära förnär. Vid 20 års ålder hade jag knappt hållit i en slägga än mindre kastat någon, än mindre varit intresserad av denna gren. Möjligen tyckte man att jag var alltför kort för diskus. Min polske tränare i Hellas, Marian Mrozek, sa aldrig att jag var för kort, i stället påpekade han hela tiden för mig att jag var för låg. Det kunde jag möjligen acceptera, men inte att jag var för kort! Dom andra diskuskastarna på den tiden var visserligen alla över tre meter långa, men jag ansåg att om jag bara kunde snurra fortare och fortare genom hård träning skulle jag till slut kunna slå världen med häpnad och kasta sådär 90 meter, det gällde bara att träna upp en tillräckligt hög rotationshastighet. Jag hade också en studiekamrat på Slaviska institutionen i Stockholm som hette Wilhelm von Döbeln, släkt i rakt nedstigande led med Döbeln från Jutas i Fänrik Ståls sägner. von Döbeln, kallad Wille, var också student vid Kungl. Tekniska Högskolan och var villig att bidra till mina planerade häpnadsväckande långa 90-meterkast och ansåg att det skulle gå att konstruera en slags superdiskus genom att tyngdpunkten i diskusen lades på ett speciellt sätt enligt aerodynamikens grundsatser, nämligen med all tyngd i ena kanten. Efter dessa diskussioner förändrades Wille, ju längre terminen gick desto glåmigare i ansiktet blev han, han hade helt plötsligt blivit inåtvänd och svår att kommunicera med, och hans studieresultat lämnade en hel del övrigt att önska. I slutet av terminen, när Wille såg ut att gå mot en svår kollaps, hölls en studentfest på Kåren. Det blev sent och många öl blev druckna. Jag hade observerat Wille hela kvällen och hans frånvända leende gjorde mig mycket bekymrad, kanske skulle vansinnet bryta ut på riktigt just denna kväll i början av juni när koltrasten sjöng så vackert för oss i Spökparken utanför. Jag hade för länge sedan glömt bort våra diskussioner om superdiskusen och kunde inte ana vad som komma skulle. Jag kastade en blick på Wille och såg att han var högröd i ansiktet. Han började rota i en påse och jag fick för mig att han mådde illa, och det hade ju inte varit konstigt efter all ölhävning. I stället tog han nu med ett leende som visade spår av vansinne upp sin aerodynamiska konstruktion som han kallade superdiskus. På något sätt hade han fogat samman ett blystycke på 2 kg format till en slags bumerang med en rund träskiva av balsaträ, och bara till formen påminde konstruktionen om en diskus. Han förklarade att han lagt ned en hel termins arbete och sena nätter på ”diskusen” och därför missat flera viktiga tentor både på Teknis och Slaviska institutionen. Jag såg ju med en gång att detta var förspilld ingenjörsmöda, konstruktionen hade inga möjligheter att fungera som diskus.

 

Jag hade ju tänkt mig ett annat avslut på den kvällen än att kasta diskus, och jag hade ju praktiskt tagit redan lagt av, men nu fick jag mitt i natten artigt gå med Wille ned till Rålambshovsparken för att prova hans konstruktion. Det gick inte bra att kasta och till slut kastade jag ”diskusen” i Riddarfjärden och anslöt mig till övriga kamrater på Kårhuset. Wille och jag förblev trots allt vänner även efter denna kväll, men vi undvek allt tal om diskus och diskuskastning. Jag har senare hört att Wille varit verksam vid Svenska Fläktfabriken och där blivit känd för sina originella snurrande konstruktioner. Jag undrar om han fortfarande minns denna natt i Rålambshovsparken för sådär 40 år sedan? För mig är detta en av många oförglömliga 60-talsnätter i kårhusockupationens och världsrevolutionens skugga. Året var 1968.

 

Och bakom allt detta låg alltså – Gusti Laurell. På grund av sina svåra försyndelser mot mig och Torsten har han nog efter sin hädangång hamnat på det svavelosande ställe där också jag en gång kommer att hamna på grund av mina svåra synder. Hur det är med Torsten och hans syndande vet jag inte, men det vore trevligt att efter jordelivet hamna på samma ställe som denne levande legend.

 

Jöran Westberg

Diskuskastare i Huddinge AIS