Torsten har lämnat ringen – Kenneths minnesord



Torsten von Wachenfeldt har lämnat ringen
- några kamratrader till Torstens minne från Kenneth Arvidsson

… Med Glenn Millers Moonlight Serenade ringande i öronen lämnade jag, Kenneth J, Karoly och Jimmy minnesstunden för Torsten, med många minnen kvar i våra hjärtan av vår goda vän och veterankompis.

Torsten var ingen dussinperson. Han var bland annat en framgångsrik sportjournalist och en mäkta populär radiopratare. I kulringen hade han få övermän, vilket han fortsatte med på veterantouren med mängder av europa- och världsmästartitlar. Han var inte bara en elitidrottsman som senior utan också en av våra främsta veteranidrottare.

Torsten var en belevad och trevlig person och han hade en underfundig och träffsäker humor. Det berättas en gång att en journalist frågade Torsten varför han inte satsade på diskus, med den förnäma kroppskonstitutionen han hade var han som gjord för diskus; lång, kraftfull, långa armar och en enorm benstyrka.

– Nej diskus är rakt inget för mig, jag är kulstötare, förtydligade Torsten.

Men journalisten framhärdade i sin envisa expertisanalys av Torstens perfekta diskuskastarkropp.  

– Har du prövat på grenen?- blev nästa fråga.

Torsten som vid det här laget hade tröttnat på tjatandet svarade:

– Ja, och jag blev alldeles sjösjuk när jag hade kastat iväg den där diskusen…

Ridå!

När jag för ganska exakt tio år sedan började mitt veteranidrottande var Torsten en av de första veteranerna jag mötte på MAI Atleticum. Jimmy Simic och Karoly Doby var de andra två. De var kastare och själv var jag höjd- och längdhoppare. Vid träningspassen ville jag vara social så jag gjorde några stötar då och då, mest på skoj. Mina tre veterankompisar överöste över mig med goda råd. Och de var ju inga dåliga rådgivare. Både Torsten och Jimmy hade ju representerat landslaget. En kultstötare och en diskuskastare.

Torsten tyckte att jag skulle pröva på kula lite seriösare, för han hade erfarenhet av att just höjdhoppare hade den benstyrka som kulstötare behöver. Han berättade att nyckeln till hans egen framgång hade varit just hans extrema benstyrka.
Mina första stötar med 5 kg kulan mätte kring 10,70.

Under bland annat Torstens sakkunniga ledning passerade jag ganska snabbt 12 m och sex månader senare vann jag SM på 13,42 i M60. Kula hade plötsligt blivit min gren och ett ”komplement” till höjd- och länghopp!!

Tack vare Torsten och Jimmy ”konverterade” jag till kastare fullt ut, med både EM och VM-tecken. Tack för det!

Torsten var inte bara en god vän utan också en hängiven supporter. Han tyckte säkert – och det med rätta – att han hade en liten del i min kulstötning. På tävlingar kunde jag ofta höra Torstens ljuva stämma när jag skulle till att stöta: ”Upp”, ”Upp, ”Upp”… Och jag visste precis vad Torsten menade.

Jag minns särskilt vid ett tillfälle på SM I Sundsvall när jag gjort tre direkt dåliga stötar. Jag laddade för den fjärde stöten när jag hörde min supporter Torsten: ”Upp”, ”Upp, ”Upp”… I den stöten gjorde jag mitt pers med 5 kg kulan och vann också tävlingen på 13,67.

När jag gjorde 14,35 i kula på SM i Karlskrona i mars i år, ringde Torsten mig för att gratulera till resultatet. Torstens svenska rekord inomhus är 14,39 och vi var rörande överens om att det alltid är de sista centimetrarna eller de sista tiondelarna som är de riktigt svåra inom idrotten.

Men Torsten som var en generös person sa övertygande: Kenneth, du kommer att göra över 15 m i sommar, för 4 kg kulan passar dina höjdhopparben perfekt (men jag har hittills inte ens varit i närheten av Torstens övertygelse).

Torsten var outstanding. De resultat som jag kanske beundrat mest under min tid som veteranidrottare är Torstens rekord i till exempel M60 på 15,69 och även M65. De är helt enkelt fantastiska. När någon gör 13 m i M60 är det ett mycket bra resultat, men i jämförelse med Torstens kaliber är det klasser emellan! Torsten tävlade i en klass för sig.

Torsten bodde i Ystad och åkte tre gånger i veckan till Malmö Atleticum för att träna. Jag vill ge Jimmy Simic en stor eloge för det sociala och varma engagemang som han visade Torsten under de år jag känt dem. Jimmy ställde upp för Torsten i alla situationer och var väldigt mån om honom, vilket Torsten också uttryckte under de samtal vi hade under våra veteranresor.

Torsten finns alltid kvar i mitt kulstötarhjärta och när jag i den ultimata kraftansträngningen siktar in mig på 15 meterstrecket, kanske jag intuitivt hör Torstens förlösande: ”Upp”, ”Upp, ”Upp”… Och då vet både jag och Torsten vad det innebär…

Jag är glad över att ha fått förmånen att lära känna Torsten.

Kenneth Arvidsson