Tolv timmars seger i Malaysia - rapport från Christer Svensson


Tolv timmars seger i Malaysia

av Christer Svenson, Växjö AIS

 

Det är stort (min största seger?) att vinna 12 h i Putrajaya på nytt banrekord 104 km där jag var hela 9 km före tvåan. Elva hundra gångare där jag är ensam nordbo. Värmde upp med att gå Singapores Marathon veckan före. Behöver man värma upp när temperaturen ligger mellan 27-35 grader?

 

Först funderade vi (jag och min klubbkamrat Måd Thorssell) på Bangkoks marathon i Thailand men datumen passade bättre med att börja i Singapore. Det krävs att logistiken fungerar när vi reser en hel del i själva resan om man säger så. Vi flög från Kastrup via Doha till Singapore. Medan hemresan gick från Bangkok via Doha till Kastrup. Det går utmärkt att flyga hem från en annan destination bara slutmålet är detsamma. Efter ca 13 h i luften totalt och ett par timmar i Doha landade vi i bastun. I Sverige har vi fyra årstider. I Asien finns det bara en. Det är 30 grader varmt dygnet runt året runt. Ibland är det regnperiod. Det var det när vi kom till Malaysia. Där hade det regnat konstant i fyra veckor. Man kunde nästan ställa klockan efter regnet. Varje eftermiddag mellan klockan 14-17 ösregnade det. Utom tävlingsdagen. Däremellan var det uppehåll.

På hotellen är det luftkonditionering men när man öppnar dörren och går ut känns det som vi gick in i en bastu. Luften står helt stilla. Du blir andfådd bara av att stå stilla i skuggan. Hur tusan ska jag orka med en mara om ett par dagar i den här värmen tänkte jag? Men det är ju lika för alla. Eller är det verkligen det? Lokalbefolkningen hur stor fördel har de mot en blekfet skandinav som inte sett solen på ett halvår?

 

För ett par kronor tog vi skytrain in till centrum från flygplatsen. I Singapore är det lätt att åka skytrain medan det i Kuala Lumpur i Malaysia var bökigare med flera olika konkurrerande bolag. Där tog vi hellre taxi. Det var inte många feta personer vi såg på vår vistelse. Och såg vi någon var det garanterat en turist. Maten är inte fet. Däremot är det samma nudlar, ris och grönsaker till frukost, lunch och middag. Vilket inte är hel fel. Jag tar alltid seden dit jag kommer. Det brukar underlätta. Jag har som kul grej, numera tradition, att klippa mig utomlands (numera även rakning). För 20 kronor kunde jag klippa mig på en bakgata bland soporna i Singapore. Men då det ska vara billigare i Malaysia väntade jag en vecka. I Chinatown i KL (Kuala Lumpur) på en finare Indisk salong blev jag klippt och rakad för 20 svenska kronor. Det var en duktig indisk barberare som tog sig an mig.

 

Grannlandet Thailand är ett av svenskarnas absoluta favoritresmål. Malaysia däremot tycks fortfarande vara ett oupptäckt paradis som svenskarna inte riktigt hittat till. Malaysia anses vara ett av världens billigaste resmål medan det är betydligt dyrare i Singapore. Efter tsunamin 2004 har dock vattnet kring öarna på västkusten blivit grumligare annars finns det gott om fina stränder bland alla paradisöar, som vi inte hann med att besöka. Huvudstäderna Kuala Lumpur och Singapore City är moderna med många spännande och vackra sevärdheter. Petronas Towers, Kina Town, Little India och konungens tempel utgör bara några av fantastiska sevärdheter.

Det enda vi inte hade bokat före resan var mellan Singapore och Malaysia. Ett smidigt och billigt sätt är med buss eller tåg till KL. Vi tog en långfärdsbuss med rejält tilltagna säten och gott om utrymme för alla passagerarna. Singapore har enorma shoppingcenter, maffig modern arkitektur blandat med vackra naturområden. Man skall dock se upp för alla förbud. Nedskräpning ger dryga böter.

År 1963 bildades länderna Malaysia och Singapore efter att ha varit brittisk koloni sedan slutet på 1700-talet.

Om fjolårets siffror på Singapore Marathon stämmer med 50 000 löpare (inräknat 10 km, halvmarathon, stafett och ungdomslopp) var det klart mindre löpare i år. Frågan var hur många anmälda det var? För fullföljande på maran var det 13 000 och på halvmaran 7500 i år. Nummerlappsmässan var i alla fall organiserat som det skulle ta emot många fler än vad som kom. När vi kom mitt på dagen var det ingen kö och gott om plats i den stora mässhallen som säkert inrymde 10-talet andra mässor samtidigt. Chipet satt i nr lappen och alla fick ett tävlingslinne i tygkassen. Medan det enbart var marathonlöparna som fick en funktions t-shirt efter målgång. Medaljen var en av de finare jag fått.

 

Äldste deltagare var 101 åriga Fauja Singh på 10 km loppet. En 19 årig tidningsreporter på The new paper följde honom under loppet. Singh som slagit flera världsrekord i sin 100 årsklass går under namnet ”Turbened Tornado” för sina stora färgglada turbaner på huvudet. Då Singhs ålder enligt vissa källor inte är helt fastslagen finns han inte med i Guinness rekordbok. Singhs sluttid blev 95 min medan han hade hoppats klara 90 min. Reportern fick ta i för att hänga med.

Som i de flesta andra marathonlopp dominerar kenyanerna. På tio i topplistan bland männen fanns enbart kenyaner och nästan lika överlägsna var de på damsidan. De främsta löparna var seedade med låga startnummer. Men det var en okänd 25 åring med högt start nr som vann på 2:17.20. Det blev ett dramatiskt slut då tätklungan följde efter motorcykeln som visade vägen när denne skulle köra av tävlingsbanan vid målområdet. Kanske segern avgjordes vid den lilla fel springningen? Kiproo Kennedy vann med fem sek före Luke Kibet (som vann 2008 och 2009). Om det blir farthållare nästa år kommer jag gärna tillbaka och siktar på nytt banrekord sa vinnaren Kennedy efter målgång. Kenyanskan Irene Kosgei vann damklassen på 2:37.53.

 

För att undvika den värsta tropiska värmen och den värsta rusningstrafiken var starten förlagt till klockan 05.00. Tidig start i Asien tycks vara mer regel än undantag. Måd som sprang halvmaran startade klockan 06.30 på ett helt annat ställe. Synd vi inte kunde ha sällskap. Jag tog skytrainen åt ett håll och Måd fick ta en helt annan linje. Vi hade inspekterat de olika startplatserna och målområdet dagen före och bestämde en mötesplats vid ett monument 50 talet meter från målområdet. Där Måd förväntades komma en timma före mig. När min väckarklocka ringde 02.00 kan man inte säga att det var sovmorgon precis. Men fördelen är att det mesta av dagen är kvar när man kommer i mål och kanske hinner/orkar med att turista. Även vid denna okristliga tidiga timme råder tropisk värme. Överdragskläderna låg orörda i resväskan under hela resan. Utanför hotellet på trottoarerna låg det gott om folk och sov direkt på marken eller på en trasig pappskiva. När jag kommer fram till ”min” hållplats på skytrain är det en del löpare som redan är på plats. Här inträffar resans enda missöde. Grindarna är låsta och vår avfärd som var planerad till 02.45 blir tillslut 03.39. En engelsman ville ta taxi men ett par inhemska löpare lugnade oss att vi skulle hinna fram i tid. Och visst vi han fram i tid. Men nu kom ju alla löpare på ett och samma tåg. Trångt som in i bomben. Och det var lång kö för att komma till toa och in i startfållorna mm.

Starten gick lugnt och sansat tillväga. Inte alls samma hets och trängsel som det är i de flesta andra maror jag varit med i. Jag räknade med att få springa i början för all trängsel men det gick att gå med en gång. Som gångare behöver jag mer utrymme för den mer kraftfulla arm pendlingen (hemligheten med att gå snabbt ligger mycket i armarna. Kraftfullt men ändå avslappnat). Klockan är sju på morgonen när den nya dagen gryr. Två gånger har jag snubblat till i mörkret men med god balans holt mig på benen. Solen kommer snabbt upp på himlen och jag närmar mig halvvägs. Jag har med mig kameran och stannar och fotar på diverse intressanta platser jag finner i all hast. För att inte koka över häller jag vatten på mig och dricker vid vattenhålen. Kameran tål vatten men linsen blir lite väl suddig men hyfsat bra bilder blev det. Banan serveras vid 30 km och energi gel vid ca 25 och 33 km. Annars fick vi bara vatten och sportdryck. Det var även klent med tilltugg efter målgång. Mellan 15 och 30 km möter vi löpare som varit ute och vänt vid vändpunkten. Här misstänker jag att en del fuskade och vände allt för tidigt för det var en smal cykelväg vi tävlade på. Från 37 km är det gemensam bana med halvmarathonlöparna. Sista 12 km passerar jag 424 löpare på helmaran enligt statistiken på hemsidan. Resultatlistan var en av de sämre jag skådat. Mitt passnr och epost adress måste uppges för att se mitt resultat. Att se några andra resultat är näst intill omöjligt. Gissningsvis passerar jag långt över 1000 på halvmaran sista halvmilen för de har en sluttid på 3 h i sikte.

Jag kommer in på 4:35.46 och slår 90 % av löparna med det. Måd vann sin 60 års klass på 2:23.19 och slog visst med det 89 % av de kvinnliga löparna. Efter målgång gällde det att ta rätt fålla för att få rätt storlek på T-shirten. Här gick jag och pratade med en liten tjej och var på väg mot XS fållan. Tur jag var pigg och kunde vända tillbaka till rätt skylt. För jag körde rätt hårt på slutet för att få ett negativt resultat. Vilket lyckades med 1.06 min! Vad jag vet var vi de enda svenskarna i loppet.

 

Dagen efter Singapore Marathon förflyttade vi oss till Malaysia via buss.

I storstäder är det inte lätt att träna för all trängsel. Här är även värmen ett hinder. Nu blev det så klart vila inför maran och vila inför 12 h som gällde. Vi hittade ett gym på hotellet som vi klämde in ett par träningar. Måd var sugen på att bada i polen. Men blev snabbt avskräckt för smutsigt vatten. Även om det är förbjudet är det vanligt att gästerna badar fullt påklädda. Samma kläder de har dagarna i ända. Inte en gång såg vi personal som sade till eller städade.

Ett par dagar med lugnt tempo i turistandets tecken och tolvtimmarstävlingen närmade sig. Då jag var sjuk på 100 000 m-tävlingen hemma i Växjö prioriterade jag upp 12 h till en än viktigare tävling. För oss utlänningar (tre fransmän, en holländare, en svensk och ett större gäng från Hong Kong) bjöd arrangören på välkomstmiddag kvällen före tävling. En trevlig tillställning där jag kunde stifta bekantskap med de andra och bilda mig en uppfattning om vad som väntade. Fransmannen Emmanuel Tardi höll mig som stor favorit till segern. Han presenterade mig timmarna före start för fjolårs- segraren. Visserligen brukar han tippa bra men någon seger i förväg ville jag inte ta ut.

 

Putrajaya är den ekonomiska huvudstaden numera i Malaysia och ligger 40 km från KL. Det är här skådeplatsen äger rum för 12 h tillsammans med 1200 andra gångare. Är det 100 gångare är det en stor tävling. Detta är gigantiskt stort. Vi går på en väg fram och tillbaka där varvet mäter exakt 1 km. För att inte frestas att fuska har arrangören lagt ut hela tre mattor som måste passeras på varje varv. Chipet i nr lappen piper till när du är på mattan. Med andra ord pep det konstant i 12 h. Gränsfall att använda öronproppar.

Många tar det som ett äventyr och har med sig eget tält för att sova i på natten. Det serveras varm mat var tredje timma. När det har gått tre timmar tittar jag upp och helt plötsligt är det en jättelång kö för att bli utspisad. En del går och äter men de flesta sitter och äter en timma. Därefter går de knappt två timmar till nästa utspisning. För att få medalj ska du som dam klara 28 km och som man fixa 50 km har jag för mig. De flesta har fått nog och stannar vid dessa siffror. Att Emmanuel har mig som favorit har han så klart sagt till mina konkurrenter.  Trots att gatan är ganska bred är det trångt i starten. Gör du 100 km har du i verkligheten gått 110 km sa Emmanuel till mig. Du får zick zacka runt alla i trängseln. Här var jag fräck och ropade ur vägen och hittade näst intill osynliga luckor för att komma förbi. Men visst tar det på krafterna att köra fartlek i så många timmar. Ibland var det tre fyra man i bredd och då var det bekymmer att ta sig förbi. På väg till startfållan hällde jag 4-5 muggar vatten i håret för att svalka av mig. På nolltid har man torkat till. Jag fick stå i första led i starten och redan på andra varvet började jag varva folk. Fem andra gångare utmanade mig i början av tävlingen. Jag såg på dem att den här farten kommer de aldrig att hålla. De två som var drag villigast i början syntes knappt till sista elva timmarna! Skönt att slippa ligga först hela tiden och sköta farten. Vi startade i mörker och det var först sista timman som det blev ljust. Och som tur var kom solen fram först vid målgång men likväl råder tropisk värme dygnet runt. Den mest osynlige av de fem utmanarna kom mycket riktigt tvåa efter mig. Han såg starkare ut än de andra men ödslade för mycket energi med dumma omkörningar som kostade på. Den sympatiska Holländaren öppnade försiktigt och smög sig upp till en slutlig tredje plats.

Endast en gång under loppets skede framåt småtimmarna fick jag en negativ tanke om jag verkligen skulle orka med det hela. Som tur var (eller rutin och skicklighet) fick jag bort den ganska fort. Utan min goda drickalangare Måd hade det aldrig gått så bra. Med Måds hjälp slapp jag trängas i arrangörens mat och drickatält, vilket sparade mig mycket tid och kraft. Då jag ledde från start till mål fick jag även första priset för att ha kommit först till 50 km. Att orka med prisutdelningen var en pers då den hölls strax efter målgång och jag som pressat mig till max. Att gå non stop i 12 h känns kan jag meddela. Två gånger fick jag gå fram för att hämta pokal. Först för 50 km segern och strax efter för 12 h vinsten. Därefter fick jag signera mitt namn för att kvittera ut vinstpengarna. En bra drickalangare är värd sin vikt i guld. Jag beslöt att vi skulle dela på prispengarna. En trogen medhjälpare växer inte på träd. Att Måd höll sig vaken och inte vek  från sin plats och hämtade min dricka flaska 104 gånger är en bedrift. Min uppgift var enklare: Jag gick ju bara, hur svårt kan det vara?

 

En välbehövlig vila på hotellet innan vi tog flyget morgonen efter till Bangkok. Ett par dagars semester i Thailand innan hemfärd. Vi hann med en trevlig flodfärd. Här kan vi tipsa om att ni inte ska ta turistbåtarna om ni befinner er i Bangkok utan flodbussen som lokalbefolkningen åker. Den är tio gånger så billig och man får se väl så mycket från den.

Att komma hem i tio minusgrader kändes i luftrören. Resan gick smärtfritt till Malmö Central. Väl där saknades lokförare och jag blev två timmar försenad innan jag kunde kliva av tåget i Växjö.