Östen Edlunds återbesök i Budapest


Landslagstrio i diskus för mer än 50 år sedan. Fr v Erik ”Myggan” Uddebom, Lars Arvidsson och Östen Edlund.

Världsmästaren Östen Edlund vid IVVM i Budapest 2014

 

Några reflektioner om återbesöket i Budapest

av Östen Edlund

 

IVVM har för svenskt del utförligt kommenterats av Ivar Söderlind på hemsidan. Personligen var det ett kärt återbesök efter 53 år – åtminstone i idrottssammanhang. I september 1961 gav sig det svenska friidrottslandslaget ut på ”landskampsturné” genom att först möta Östtyskland i Leipzig och några dagar senare var det dags för Ungern i Budapest. Båda landskamperna minns jag med glädje. Landskampen mot Östtyskland är nästan historisk genom att Sverige överraskande lyckades vinna. Idrottsbladet skrev innan att, ”Sverige blir en munsbit för Östtyskland” och ett som de kallar för optimistiskt tips slutade på en förlust med 22 poäng.   Resultatet blev en seger för Sverige med 107-105. Myggan Uddebom och jag drog vårt strå till stacken genom att vinna dubbelt i diskus. Detta var kanske ännu märkligare med tanke på tyskarnas dominans under 60-talet. I och för sig hade inte anabola steroider kommit till användning i samma omfattning som blev fallet några år senare.

 

Även landskampen mot Ungern (min 17:e) blev framgångsrik för min del åtminstone resultatmässigt. Här hade vi ännu tuffare motståndare i diskus; legendaren Ferenc Klics som med framgång deltagit i 4 olympiska spel och hans kollega den ungerske rekordinnehavaren Joseph Széchenyi, 4:a vid OS 1960 m.m. Med lite tur hade jag här kunnat snuva Széchenyi på silverplatsen, men det fattades 9 cm. Ett av kasten var troligen mitt livs längsta. Om jag åter citerar Idrottsbladet skrev man: ”Östen Edlund höll på att vinna tävlingen med ett jättekast i femte omgången på nära 55 meter, vilket hade betytt seger och svenskt rekord, han hade dock inte full balans i utkastet, stod och vägde och vägde men måste till slut sätta ner ena handen utanför ringen”. Mina 53,02 räckte i alla fall till att slå Myggan. Landskampen vann Ungern med 110-102.

 

Tävlingarna gick på Nép-stadion och det kan man nästan säga att årets Veteran-VM också gjorde, men nu gällde det inomhusmästerskap i en angränsande byggnad. Jag kunde inte låta bli att gå upp på gamla stadion (namnändrades 2002 till Ferenc Puskas stadion) och konstatera att diskusringen låg kvar på samma ställe där den låg 1961 – härliga minnen. Landslaget låg förlagda på den idylliska Margaretaön mitt i Donau och där badade vi i de varma källorna som uppladdning. Vid en tävlingsfri dag besökte jag och min fru Margaretaön även i år, men badet hade inte öppnat för säsongen.

 

Årets tävlingar? Över förväntan är väl det minsta man kan säga. På ”övertid” enligt svenska tidsbegrepp blev det ett guld, två silver och ett brons med resultat som låg väl i längd jämfört med tidigare år. Diskusresultatet, 41,45, var faktiskt en meter längre än gällande världsrekord för M80, som jag egentligen tillhör enligt nordiska regler. Men jag får nöja mig med att det är nordiskt rekord. Det gamla var faktiskt gammalt; satt för 23 år sedan av finnen Osmo Renvall och hans notering 37,86, gällde som världsrekord fram till 2013 då det slogs av min italienska landskampskollega Carmelo Rado till just 40,45.

 

Kan det finnas någon bättre idrott än friidrott? Fullt möjligt att träna och tävla från 8-årsåldern till 100 år om man så vill. Veteranidrotten har gjort det möjligt att få tävla mot jämnåriga eftersom åldern tar ut sin rätt när det gäller att jämföra resultat. Allra bäst har vi kastare det som med stigande ålder får lättare redskap och kan börja på ”ny kula”, sätta nya personliga rekord, sikta på klubbrekord eller i bästa fall världsrekord. Det finns gott om morötter och mål och man kan till och med längta efter att bli äldre!