Öppna italienska inofficiella gångmästerskapen på 100 km

Öppna italienska inofficiella gångmästerskapen på 100 km

av ultragångaren Christer Svensson

Drömmen att gå tio mil har funnits i tio års tid. Nu har den slagit in. Vilken häftig känsla att ha klarat av att gå i 100 km i sträck. Det har alltid kommit något i vägen som gjort att det aldrig blivit av. I år låg SM 50 km åtta dagar före vilket inte alls är optimalt men det är bara gilla läget. Stig Lindberg var den senaste svensk att gå tio mil det gjorde han 1968. Om jag minns rätt när jag läst gamla nr av gångsport gick även John Ljunggren och andra svenskar Gång-SM 50 km någon vecka före deras tiomilaäventyr. På den tiden gick de oftast en enda lång sträcka från a till b. Nu gick vi 20 varv på en femkilometersbana. När jag berättade hemma att jag skulle gå 100 km var reaktionen att det skulle bli en näradödenupplevelse (det var det väl också i och för sig men som snabbt gick över). Första frågan var hur många dagar jag räknade med att ta på mig?

25 plusgrader och strålande solsken

Vi åkte ner på fredagen, lördagen köpte vi in dricka till tävlingen, tävlingsdagen var på söndag och på måndag åkte Fredrik Svensson och jag hem. Monica Svensson och Ulf-Peter Sjöholm tog en semestervecka i Rom. Vi var förberedda på ett kyligt långt lopp i mitten av oktober. Döm om vår förvåning när vi klev ur flygplanet och det var ca 25 plusgrader och strålande solsken. Under tiden vi väntade på att bli hämtade på Milanos flygplats inhandlades sololja för att skydda oss under den långa färden. Då tänker jag inte på de 96 km som det är mellan Milano och Scanzorosciate där tävlingarna hålls utan på de 10-11 timmar vi skulle vara ute och knalla. Klubben U:S Scanzorosciate Atletica bildades 1967 och det bor ca 20 000 invånare i den gamla trånga mysiga staden. De tävlande fick logi på ett nunnekloster. Delar av klostret är trehundra år gammalt och på gården stod ett Libanesiskt jätteträd som var lika gammalt som klostret.

Premiärår 1998

Ett åttiotal sponsorer fanns med i programbladet som vi fick av arrangören. Premiäråret var 1998 då endast med 100 km för män. 50 km för damer kom till året efter; 100 km för damer infördes 2003 och ifjol var premiäråret för 50 km för herrar. Dessutom finns det ungdoms- och veteranklasser på mellan en och fem km. Det är gott om prispengar allt i euro. På damernas 50 km är det prispengar till de första 15 (nio kom i mål!) och på 100 km till de tre första (en dam i mål). På herrarnas 100 km, som är huvuddistansen, är det prispengar till de 20 första (15 i mål under 12 timmar och en som missade maxtiden 12 tim med 3 min). De tio första på 50 km vann pengar och här var det faktiskt två som blev utan pengar. Tionde man hade 5.17,48 i mål och för det fick han 100 euro som är lägsta summan att vinna. Med andra ord är det svårt att bli utan prispengar. Av resultatlistan från i fjol kan man se att det var likadant då. Nummerlappar, startlista och banskiss fick vi på lördag eftermiddag på klostret gemensamt med alla de övriga tävlande. Eller rättare sagt fick vi bara en nummerlapp var som var något tyngre än vad jag är van vid. I startpåsen fanns det T-shirt, ett paket polenta gröt att koka upp och tre olika sorters drickaflaskor.

Jolanta Dukure var den enda som plockades av banan

När lettiskan Jolanta Dukure kom var första tanken att här rök Monica Svenssons segerpengar. Jolanta som för tre veckor sedan debuterade på 50 km med den goda tiden 4.16 och som normalt är bättre gångare än Monica. Som tur var valde Jolanta att gå 100 km. Jolanta blev den enda gångaren att plockas av banan. Det är första gången som hon diskats, kanske för att hon gick så långsamt. Det fanns sex favoriter till segern på 100 km och alla sex kom också bland de sex främsta. Stor favorit var Vitryssen Viktor Ginko som vunnit fyra av de åtta gångerna tävlingen gått (jag tror att Viktor är den ende som har fyra starter i loppet). Den främsta utmanaren var Zoltan Czukor Ungern som vann 2004. Zoltan har rutin som få då han varit med i världseliten i snart ett kvartsekel. Ugis Bryvelis, lettländaren som varit jämn med Fredrik Svensson i många år, berättade att han gjort fem 100 kilometerslopp. I fjol blev han tvåa efter Ginko. Vad kunde vitryssen Andrei Stsepanchuk göra på 100 km ? Han gjorde en bra tid för två år sedan. Vi svenskar minns Andrei som var loss med Norges Trond Nymark på första halvan under EM 50 km i Göteborg i somras. Då gick han in i väggen. Frågan var om han skulle klara dubbla distansen? Vad kunde slovaken Peter Ticky som blev femma ifjol göra?  Kanske ingen segeraspirant men bland topp tre helt klart. Och vad mäktar Fredrik med som slagit samtliga utom Andrei på 50 km? Själv kunde jag alltid bortförklara ett misslyckande med att ha gått 50 km en vecka tidigare.

Start i mörker

Italien ligger i samma tidszon som Sverige. Halv sju på morgonen den 15 oktober ägde starten rum, lika mörkt som hemma i Svedala. Att ha med ”sprintdistansen” 50 km kan ses som både ett orosmoment och som farthållare de första fem milen. Fredrik Svensson hade helst sluppit irriterande femmilare som störde hans rytm. Själv lade jag mig bakom två små italienskor. Här fick jag fin draghjälp med betoning på fin tänkte jag. Dum som jag är gick jag ifrån dem men jag hade tur; de ökade farten på andra varvet och kom ifatt mig. Men då höll de för hög fart för mig. Ytterligare två italienskor kom ifatt mig på andra varvet, då gick jag ändå snabbare på andra varvet. Ett par varv senare kom jag ifatt dem igen och när de inte fanns med i resultatlistan förstod jag att de brutit femmilen. På andra varvet hade ögonen vant sig vid mörkret eller höll det sakta på att bli ljusare?  När solen gick upp blev det kallare, ca 12-13 grader, och jag började frysa om fingrarna. Jag fick mina handskar av vår drickalangare Peer Jensen, Köpenhamn. Våra drickalangare, Peer och Ulf-Peter Sjöholm, har en viktigare uppgift ju längre distansen är. Peer förväxlade mitt och Fredriks drickaschema och slarvade bort min flaska då han var mer intresserad av att ta mellantid på Monica (nybörjarmisstag av Peer som hållit på med gång i 30 år). Resterande sex milen fick jag min dricka i Fredriks flaska vilket gick lika bra. När jag blev varvad av täten kunde jag räkna ut på vilken placering jag låg och det visade sig stämma precis. Men inte en gång under de tio milen klarade Peer av att meddela vilken placering jag hade. Peer cyklade dock med mig bitvis på de 18:e och 19:e varven. Det höjer upp hans betyg från tvåa till svag trea på en fem gradig skala. När jag passerade en gång i halvtimmen skulle drickalangaren vara vaken, resterande tid kan han sova. Hård i bedömningen men som helhet var vi Vaisarna nöjda med gode vännnen  Peer som vi känt sedan tidigt 1990-tal. Peer lät meddela att Phönixmarchen går två veckor före Europacupen nästa år.

Helt slut mellan fyra och fem mil

Min kris kom mellan fyra och fem mil när jag var helt slut och insåg att det här aldrig skulle hålla i fem mil ytterligare. Jag planerade att bryta vid fem mil och övertalade funktionärerna att då få ett resultat . Men när jag närmade mig fem mil blev jag feg, prata italienska kan jag inte så det var nog lugnare att förbanna sitt öde och bita i det sura äpplet. Jag räknade ut att när jag passerade fem mil på 5.10 var elva timmar inom räckhåll. Om jag skulle göra 70 min på milen skulle jag fixa det. Jag fick nya krafter när jag passerade Ungraren Ferenc Major vid 45 km. Ferenc har jag lärt känna de senaste åren på veterantävlingar. Jag blev förvånad att Ferenc öppnade så hårt, han låg över åtta min före mig som mest vid tre mil. Ferenc sista sju mil blev tunga och han gick i mål som siste man på 11.47,46 på en femtonde plats. Simon Zdenek, Tjeckien har lärt känna Monica och Fredrik i Podebrady. Simon sade till Monica före start att här dömer de hårdare än i Podebrady. I Podybrady blev Monica diskad. Här fick Monica sin första röda efter en mil och det kom en andra också fast rätt sent.

Simon Zdenek öppnade lugnt och gick om mig vid 45 km när jag började krokna. Vid 65 km var han sex minuter före mig. Mer blev det inte och jag blev piggare när jag märkte att jag tog in på honom. Strax före varvningen vid åtta mil var jag ifatt och förbi Simon som är en erkänd duktig ultragångare. Värmen var besvärlig och det här var min sämsta tid på 100 km, sade Simon efter målgång. Gyila Dudas, Ungern har hållit på med gång lika länge som Zoltan Czukor men den gode Dudas öppnade som en nybörjare, alldeles för hårt, och han tappade över en timme på andra halvan. Vid 88 km kom jag ifatt Dudas som frågade om jag var ute på mitt sista varv. Först tänkte jag svara ja på den dumma frågan, som jag tyckte, men det var bättre att svara ärligt och säga att vi var på samma varv och att vi båda två skulle ha tre varv kvar när vi kom in till varvning. Dudas träffade jag första gången 1991-92 i Århus Danmark och jag trodde att det är första gången jag slog honom när han gick i mål. Dudas hade 80 min på sista milen och blev även passerad av Simon Zdenek.

Gick vingligt

Jag vet inte hur mycket jag drack men jag stannade eller rättare sagt gick vingligt och pinkade fem gånger under loppet och tömde magen tre gånger. Även Fredrik var ute i buskarna och det var nog de flesta.  Fascinerande att vara med när solen gick upp. Jag såg hur solen förflyttade sig, skuggorna ändrade sig allt eftersom timmarna gick. Och vi bara malde på. Krisen för Fredrik kom efter sex mil när maskineriet började gå trögare. Missmodet sjönk och farten med den. Nu går jag säkert långsammast av alla tänkte Fredrik. Men när han insåg att övriga tappade fart de också steg självförtroendet igen. Gör du en timme på milen i början är det inget vidare att skryta om men gör du det efter åtta-nio timmar är det världsklass. Täten på 50 km varvade mig när de var på väg mot trettio km. På delad fjärde plats låg Roman Bilek Tjeckien som jag lärde känna på veteranmästerskapen. Han blev till slut tvåa i mål. Det betyder att tre av de fem som låg i täten på 50 km bröt loppet. Bara de som fullföljde stod med i resultatlistan. Exakt hur många som startade vet vi därför inte. Jag gjorde 4:38.23 i Köpenhamn en vecka tidigare och här hade jag blivit femma på den tiden. Viktor Ginko som vunnit fyra av de åtta gånger tävlingen gått (jag tror att bara Viktor har fyra starter i loppet). Den främste utmanaren var Zoltan Czukor

Efter ca 46 km kom Monica ifatt  Roman Bilek. Monicas segertid hade räckt till en andra plats bland herrarna. Och visst var det spännande att se hur de båda låg till . Det var inte mycket de låg tillsammans. I så fall för att stanna gemensamt för att uträtta sina behov. Zoltan Czukor öppnade hårdast. Andrei stannade och pinkade och gjorde misstaget att jaga ifatt försprånget för snabbt. På sista milen gick jag något fortare än honom. Ugis hade inte tränat så mycket efter EM. Sista milen skedde inga placeringsändringar men det var nära. Ett par km till så hade vi fått se stora omkastningar. Viktor Ginko tappade men klarade första platsen och 2000 E. Tre min senare kom Zoltan Czukor in och blev belönad med 1200 Euro. Fredrik gick snabbast sista milen men det räckte inte fram till Zoltan. Tredje platsen är värd 1000 Euro. Fyra blev Peter Ticky, femma Ugis Bryvelis och sexa Andrei Stsepanchuk. Sjuan Yuriy Burban Ukraina var bara en min efter Andrei i mål, sex min var det som mest. Fabio Ruzier, en 53 årig Slovak som jag lärt känna under de sista åren på veteranmästerskapen, kom i mål på 9:58.14 som ger en tionde plats och 300 Euro.  Fabio och jag är relativt jämna på övriga distanser. Elfte till tjugonde plats belönas med 200 E. Jag blev elva i mål. Samtliga som gick i mål fick en vit handduk med tävlingens namn på.

Tas om hand i mål

 I mål kom jag men sedan ”dog” jag.  Monica Svensson och de övriga tog hand om mig. Efter att ha spytt för andra gången på klostret börjar jag piggna till. Målet till nästa år är att bli att bli bland de tio främsta och att vara så pigg att jag klarar av att följa med på prisutdelningen. Samtliga som fullföljde fick ett kuvert med sina prispengar i. Vidare fick alla en overall, wokpanna och ett paket pasta. De tre främsta fick även en fin liten medalj i etui. Vi gick i landslags kläderna och det gjorde de flesta. Efter fyra timmar var det ingen som fick någon röd. Jag fick två tillsägelser varav en var från en cyklande domare som kom emot mig, antagligen för det han såg på varvet tidigare.

Monika slog ett 44 år gammalt svenskt rekord

Mary Nilssons svenska rekord 5:17.00 stod sig i 44 år. Nu krossade Monica Svensson det med 59 min och 31 sek. 4:17.29 är den tredje snabbaste tiden i världen efter Jolanta Dukurers 4.16 och Elena Ginkos 4:12.16. Det är väl bara en tidsfråga innan Monica slår mitt pers 4:14.21 på 50 km. Monica passerade 35 km på 3:00.14,  svenskt rekord med en halvtimme och 40 km passerade hon på 3:25.10, även det svenskt rekord. Jag tycker att även 25 km och 30 km borde bokföras som svenska rekord. Monicas seger var värd 600 euro.

Svenskt rekord av Fredrik Svensson

Fredrik Svensson slog svenska rekordet på 100 km. Åke Söderlund gick 1957 på 9:52.15. Den tiden slog Fredrik och noterade 9:21.48. Det var även årets tredje snabbaste tid i världen. John Ljunggren var förste svensk att gå 100 km; det gjorde han 1952. Åke Söderlund är den svensk som gått flest 100 kilometerslopp nämligen sju stycken. Det åttonde försöket bröt han efter 57 km. Stig Lindberg är den tredje svensk att ha gått under tio timmar. Det var 1966 när han noterade 9:57.35. Närmast över tio timmar följer bröderna Verner och John Ljunggren på 10:04.10 respektive 10:06.55. Sveriges fyra segrar på tio mil har tagits av just Verner och John som vann 1956 resp 1953 på nämnda tider. John Ljunggren försvarade sin seger 1954. Sveriges fjärde seger på tio mil tog Stig Lindberg 1968 på 10.15.39. Tre andraplatser har vi också genom John Ljunggren 1952 och 1955 och Stig Lindberg 1966. Tio svenskar har fullföljt 100 km genom tiderna. Åtta ligger Christer Svensson med sina 10:52.32. Det är endast sju sekunder före en annan smålänning. Nämligen Ingvar Green Värnamo GK. Elva man hade det varit om Evert Leonardsson 1958 fått gå på en godkänd bana, den var nämligen för kort. Fem av tio man på 100 km listan är smålänningar, sega som vi är.

Veckan efter

Veckan som gått efter 100 km har jag återhämtat mig snabbare än Fredrik. Jag har arbetat medan Fredrik knappt orkat gå ut med soppåsen. Arrangören tog väl hand om oss efter tävlingen. De hämtade och lämnade oss vid flygplatsen. De erfarenheter jag har från tidigare ulralopp är två 24 timmarslopp, dels i Trollhättan och dels 100 km i Adak, Lappland. Bägge löptävlingar där jag varvat gång och löpning. Hans Dahlén gjorde en strong insats i Adak för några år sedan. Arrangören hade en fotograf som tog massor av foton under dagen. På prisutdelningen delades det ut en jättealmanacka för året med stora färgfoton på gångarna från fjolårets tävling på i. I nästa års almanacka lär vi vara med. Avslutar med att sända ett tack till nunnorna som tog hand om mig när jag inte var i form för att närvara på prisutdelningen och middagen.

Christer Svensson och "drickalangaren" Peer Jensen	Christer Svensson Sverigeåtta genom tiderna på 100 km gång	Fredrik Svensson slog svenskt rekord på 100 km gång