Sedan december träffas Alf Jansson, 65, Eero Väisänen, 68, Alf Sjökvist, 65, och Bernhard Karlsson, 75, varje onsdag i gymnastikhallen i Österbybruk för att slipa kulstötartekniken.
Alla fyra tävlar i veteranidrott på mer eller mindre hög nivå. Men det är inte någon tvekan om vem som är stjärnan. Bernhard Karlsson från Österbybruk är nästan tio år äldre än de övriga. Trots det klår han näst bäste man med gott och väl två och en halv meter.
Så har han också en bronsmedalj från senaste veteran-VM hängande hemma.
– Vi andra är bara här för att han inte ska behöva träna ensam, säger Alf Jansson blygsamt.
Bernhard Karlssons väg in i idrotten är en smått osannolik historia. Man kan lugnt säga att det är en jättetalang som idrotten gått miste om. Påbråt finns där. Hans far hade en sådan kastarm att han under tävlingar i det militära lyckades spräcka två spjut, innan han förbjöds kasta mer. Själv växte Bernhard Karlsson upp i en liten bondby i Sorsele i Lappland. Han och hans fyra bröder brukade träna kulstötning bakom ladugården med kulor som de gjutit själva.
Men bortsett från något korpevenemang på 70-talet har han aldrig tävlat tidigare.
– Det var inte förrän jag köpte dator och hittade en hemsida om veteranidrott på internet för fem år sedan. Det står ju aldrig något i tidningarna om några veterantävlingar, säger han.
Sedan han började 2003 har Bernhard Karlsson slagit nya personliga rekord varje år i alla kastgrenar. I februari i år, på veteran-SM i Huddinge, satte han nytt svenskt kulrekord för 75-åringar, 13,50 meter. Han har precis börjat lära sig rotationstekniken i diskus, och ser med spänning fram mot sommarsäsongen.
Målsättningen för framtiden är klar.
– På nästa utomhus-VM, i Lahtis i Finland, tar jag guld i kula.
Om Bernhard Karlsson börjat sent med idrotten kan det motsatta sägas om Björklingebon Alf Sjökvist. Han började redan 1954 träna friidrott med Valö IK, och har tävlat alltsedan dess, mestadels i mångkamp.
– Förr var man mer inriktad på att komma i kapp någon annan resultatmässigt eller ta revansch för någon förlust. Nu satsar man inte på resultat lika mycket. Nu handlar det mer om att resultatnivån inte ska sjunka allt för mycket år från år, säger han.
Samtidigt som fokusen på resultaten har blivit mindre, har den sociala samvaron kommit att betyda allt mer.
– För egen del blev jag närmast frälst när jag var med på mitt första veteran-SM i Göteborg 1990. Det var en fantastisk upplevelse. Det var en sådan trevlig anda mellan de tävlande.
Gudrun och Miles Fleetwood
I hallen hos Gudrun och Miles Fleetwood i Uppsala hänger fem stora segerkransar. De senaste fyra åren har 65-åriga Gudrun vunnit K60-klassen i klassiska Lidingöloppet. 2002 vann Miles, 67, klassen M60. Troféerna representerar bara en liten del av alla segrar som paret bärgat som veteranlöpare. Längre in i lägenheten på Luthagen står en liten hemmabar, överbelamrad med medaljer och pokaler i stället för vodka och likörer.
– Vi träffades på en veterantävling vid Riksidrottsförbundets anläggning på Bosön, efter att en kompis hade tjatat om att jag skulle prova på att tävla. Det var Miles som talade om för mig att jag var bra. Jag hade sprungit en del maratonlopp tidigare men inte insett att mina tider var väldigt bra för min ålder, säger Gudrun Fleetwood.
Bakom parets framgångar ligger träningsdoser som tål att jämföras med många seniorers. En normal vintervecka brukar omfatta omkring fem mils löpning och därtill tre rejäla pass på gymmet på Fyrishov. Fast just den här veckan i början av mars har de dragit ned på löpningen lite. Till påsk ska de delta i inomhus-VM i friidrott för veteraner i franska Clermont-Ferrand, och nu ska kroppen få en chans att vila för att öka snabbheten.
– Jag satsar främst på halvmaraton, för där har jag inget guld sedan tidigare, säger Gudrun Fleetwood.
Miles har inte lika höga ambitioner den här gången.
– Jag har insett när jag tittat på startlistan att det är för många bra löpare med.
Båda framhåller att konkurrensen i toppen är stenhård.
– Det är alltid de bästa som hänger kvar, säger Miles Fleetwood.
Den hårda konkurrensen gör att man tvingas att tänja på gränserna. Miles Fleetwood påpekar att det inte är något "söndagsnöje" att hålla sig på topp när man börjar närma sig 70-årsåldern.
– Det är svårt att veta när man blir äldre hur mycket kroppen tål. Vi är den första generationen som tränar så här hårt som äldre, så vi är lite grann våra egna laboratorier.
Tanken på att sluta att träna så hårt, inte minst för att skona kroppen, finns hos dem båda. Samtidigt är det en kick att känna att kroppen fortfarande klarar av den hårda belastningen.
– Många gånger inför en tävling kan jag tänka att jag borde strunta i det, för jag vet att det kommer att göra väldigt ont. Men när man står där och ska starta då tänker man inte så, säger Gudrun Fleetwood.
Motionerandet bland äldre ökar
Enligt statistik från Riksidrottsförbundet har andelen av befolkningen mellan 60-70 år som ägnar sig åt idrott på en mer intensiv nivå sjunkit från 9 till 5 procent mellan 1998 och 2007. Statistiken bygger dock på ett litet urval, och är därför osäker. Andra uppgifter pekar på att nivån legat tämligen konstant. Exempelvis har antalet män och kvinnor över 60 år som anmält sig till Lidingöloppet de senaste tio åren konstant legat kring 400 respektive 100 personer.
Något som däremot ökat markant är motionerandet bland äldre.
– Mellan 1998 och 2007 ökade andelen bland 60-70-åringarna som motionerade minst en gång i veckan från 67 till 76 procent. Det är en liknande ökning som man sett i befolkningen i stort. Orsaken är säkert att det blivit en ökad fokus på kopplingen mellan hälsa och motion, säger Ola Stadler, statistiker på Riksidrottsförbundet.
Sett över en längre tid är det dock ingen tvekan om att veteranidrottandet har ökat. Samtidigt har synen på äldre som tävlingsidrottar blivit allt mer positiv.
– När jag var med på tävlingar på 80-talet kunde det ibland kännas som om folk undrade vad den där gubben hade här att göra, trots att jag gjorde bra resultat. Efter hand har det blivit mer och mer rumsrent. Numera är många tävlingar öppna för veteraner, där man får vara med och tävla med redskap anpassade för ens egen åldersklass, säger Alf Sjökvist.
Örjan Ekblom, lektor i fysiologi
Örjan Ekblom, lektor i fysiologi och tillämpad idrottsvetenskap vid Gymnastik och idrottshögskolan i Stockholm, kallar äldre och idrott för en "utmärkt kombination".
– Potentialen för förbättring är ofta större än för yngre, eftersom man börjar på en lägre nivå. Även personer långt upp i åldrarna svarar på träning, säger han.
Visserligen innebär det naturliga åldrandet att maxnivån för den fysiska kapaciteten successivt avtar. Men enligt Örjan Ekblom går nedgången vid en bibehållen träningsnivå långsammare än vad många tror. Det gäller i synnerhet kondition och uthållighet.
– Styrkan avtar brantare, eftersom muskelbildning kräver androgener, manligt könshormon, och halterna av sådana avtar med tilltagande ålder.
Ett flertal studier har visat att frekvensen av i stort sett alla ålderssymtom är lägre hos äldre som regelbundet utsätter sig för kraftig fysisk ansträngning.
– Det kan låta nästan lite halleluja-aktigt när man talar om träningens effekt på åldrande, ungefär som om det handlade om något mystiskt hälsopreparat. Men förklaringen är att det är så många olika organsystem inblandade vid fysiskt arbete. Skelettet, cirkulationen, immunförsvaret, fettförbränningen - allting påverkas positivt.
Faktum är att träning inte bara fördröjer det naturliga åldrandet, utan även hjälper till att förebygga många sjukdomar som hör åldern till. Man har exempelvis sett att äldre deltagare i Vasaloppet har mycket lägre frekvens av både cancer och hjärt-kärlsjukdom än andra jämnåriga.
– Även om effekten på blodtrycket av träning bara är 70 procent jämfört med om man äter ett piller, så får man samtidigt 70 procent av effekten av en massa andra piller. Sammantaget blir det väldigt kraftfullt, säger Örjan Ekblom.
Holger Josefsson 89, tävlingslöpare
Holger Josefsson från Uppsala har räknat ut att han sprungit 15 000 mil de senaste 45 åren. Även om distansen, som motsvarar nästan fyra varv runt jordklotet, är nog så imponerande, är det mest anmärkningsvärda att det skett sedan han var 44 år.
För 89-årige Holger Josefsson började sin löparkarriär i en ålder då de flesta idrottsmän lagt av för gott.
– Jag tävlade en del i löpning när jag var ung. Men sedan kom kriget och jag blev inkallad. Det var svårt att träna när man låg ute skogen hela vintern. När jag var 26 år slutade jag. Men så i 1962 tänkte jag att jag åtminstone skulle vara med i Korpen.
Från början handlade det mest om att hålla i gång.
– Men när jag ställde upp i en tävling och fick stryk och blev tvåa tänkte jag att jag nog får lägga manken till och träna lite.
1970 vann han Stockholmsloppet och blev övertalad att åka till veteran-VM i terränglöpning i Tjeckoslovakien. Resultatet blev en hedrande åttondeplats på 25 kilometer. Men det var först när han 1979 gick över till att springa på bana som de riktiga framgångarna kom. I VM i Hannover det året vann han silver och brons.
– Det verkar som jag passar bäst på bana, där det bara handlar om kondition. Backar tål jag inte så bra, jag har för dålig muskelstyrka.
Framgångarna är det som har sporrat Holger Josefsson att fortsätta. Oavsett om det regnat eller snöat har han avverkat sina löpmil, dag ut och dag in.
Lönen har blivit tiotals VM- och EM-medaljer och fem världsrekord. Utomhusrekordet på 800 meter och inomhusrekorden på 800 och 1500 meter i klassen M85 gäller än.
Fortfarande tränar Holger Josefsson minst en timme varje dag. Just nu blir det mest cykling och gång, eftersom han blivit öm i trampdynan.
Tävlat har han dock inte sedan 2004, då han satte sina senaste rekord.
– Det är svårt att som 89-åring tävla mot 85-åringar. Varje år kommer det upp någon ny bra kille i årsklassen.
Men nu till hösten fyller han 90 och kvalar därmed in i en ny klass. Tanken att ställa upp och tävla igen är lockande, säger Holger Josefsson.
– Om jag är frisk ska jag nog ställa upp i 90-årsklassen. Jag tror att jag har stora chanser att slå nya rekord. Även om jag tappar i förmåga för varje år så tappar konkurrenterna mer ändå.
Finns det då inga risker med att som äldre att utsätta sig för den extrema belastning som ofta är förknippad med tävlingsidrott... Örjan Ekblom tror inte det.
– Det långt ifrån alla som klarar av det. De personer som tävlar långt upp i åren är ofta personer som hållit på under stor del av sitt liv och vet hur man klarar sig undan skador och som dessutom har gynnsamma gener.
Holger Josefsson tror för sin del inte att det finns några faror med att pressa sin kropp när man blir äldre.
– Jag gjorde ett konditionstest på Akademiska när jag var i 70-årsåldern, och då frågade jag om jag borde sluta tävla eftersom jag blivit så gammal. Men läkaren svarade att kroppen är till för att röra på sig. Och det har visat sig stämma, jag har aldrig haft några sviter efteråt.
– Vi är den första generationen som tränar så här hårt som äldre, så vi är lite grann våra egna laboratorier.
– Om jag är frisk ska jag nog ställa upp i 90-årsklassen. Jag tror att jag har stora chanser att konkurrera där och slå nya rekord.