Veteranhöjdhopp inför 10 000 åskådare – Nils-Bertil Nevrup berättar


VETERANHÖJDHOPP INFÖR 10 000 ÅSKÅDARE
av Nils-Bertil Nevrup

Jag trodde aldrig att jag någonsin i mitt idrottsliv skulle få uppleva något, som jag nu gjorde den 25 augusti 2012 på Älmekulla idrottsplats i Älmhult. I juni hade jag fått ett telefonsamtal, där ett ombud för Lotta Bromé lät meddela, att hon önskar att jag ställer upp och hoppar höjdhopp på scenen i samband med Diggiloos sista föreställning för året. Den skulle bli på Älmekulla vid nämnda tidpunkt. Fastän jag tog det nästan som ett skämt, lovade jag ändå att ställa upp. Han lovade att återkomma den 22 augusti för att höra, om jag fortfarande stod fast vid mitt löfte och i så fall ge mig mera information. Då detta blev klart, hände allting plötsligt så snabbt. Från en av skolorna ordnades en höjdhoppsställning med ribba och matta till idrottsplatsen. Jag kom dit den aktuella dagen kl 14.30 för att göra upp de närmare detaljerna med Lotta Bromé. Då fann vi genast att det inte fanns någon plats för höjdhopp på scenen och såg samtidigt att man hade placerat höjdhoppsställningen på gräsmattan i gattet mellan två sittplatssektioner mitt i det blivande folkhavet. Genom tidningarna hade jag fått veta att samtliga 10 000 biljetter var slutsålda, varav cirka hälften var sittplatser. Att det blev så många trots att själva tätorten Älmhult bara har cirka 9 000 invånare berodde på att IKEA hade subventionerat ett jättestort antal biljetter åt sina anställda. Lotta berättade att hon 10 minuter efter föreställningens början tänkt ägna cirka 5 minuter åt att presentera mig, ha en kortare intervju samt låta mig hoppa ett hopp på världsrekordhöjden inomhus för min klass M85, nämligen 122 cm. Att göra detta i ett enda hopp utan inhoppning och dessutom på en hal gräsmatta lät helt befängt. Men 25 minuter före föreställningens början satte jag igång med inhoppning till de närmaste åskådarnas förtjusning. Jag märkte då att om jag halverade min ansats, minimerade jag både fart och halkrisk och fick faktiskt till ett par bra hopp mot slutet.

 

Kl 17 satte showen igång och sedan Lasse Holm, Charlotte Perrelli och de övriga i gänget startat med sångnumret  ”Vi är på gång” blev det  20 minuter senare dags för Lotta Bromés överraskning. Hon kom gående ner för landgången och berättade att hon för varje ny ort brukade presentera något lokalt. ”Ni hade kanske trott att det skulle bli något om IKEA”, sade hon, ”men jag tänker i stället presentera en världsmästare i veteranhöjdhopp, Nils-Bertil Nevrup, som kommer att visa att man kan hålla i gång långt upp i åren”. Efter den presentationen fick jag motta en härlig applådåska från publiken, vilket kändes jätteskönt. Sedan drog vi oss under en kortare intervju i det tilltagande regnet bort till höjdhoppsställningen, där jag skulle göra två uppvisningshopp. Lotta ansåg att jag själv fick bestämma om jag skulle hoppa eller inte på grund av den ökade skaderisken. Det hade blivit våtare och halare i gräset och trots att hon föreslog att vi skulle sänka 5 cm, kände jag ändå på mig, att med tre stegs ansats skulle jag kunna klara höjden, trots halkrisken. Därför körde jag mina två hopp utan att sänka. Då satte åskådarna igång med en öronbedövande igångklappning, vilket gav mig en fantastisk känsla av att ha hela publiken stod bakom mig. Men förmodligen var det för blött och väntan efter inhoppningen för lång, eftersom jag rev klart i första hoppet. Men jag fick en chans till och i det hoppet föll ribban ner efter bara någon sekunds tvekan. Åskådarna hade redan börjat jubla men fick snabbt avbryta sitt tilltänkta glädjevrål. Min tid med Lotta var nu ute och jag fick med mig en fantastisk avskedsapplåd, som jag aldrig kommer att glömma. Efteråt kom många fram till mig och talade om hur imponerade de var över att få se, att man som nästan 86-åring kan hoppa som jag gjorde. De tycktes vara mer imponerade av dessa båda hopp än av alla rubriker om vunna mästerskap och rekord som de läst om under min veterantid. Att få detta mottagande av min hemmapublik vid min ålder känns mycket stort och räknas absolut som en av mitt idrottslivs allra underbaraste höjdpunkter. Efter att ha upplevt en dag som denna finns det över huvud taget ingen anledning att sluta träna och tävla, om kroppen förstås orkar med det.